Säga vad man vill. Den borgerliga regeringen lyckas spinna i medierna. I går meddelade Dagens Nyheter att Anders Borg "storsatsar mot arbetslösheten".
Men det rör sig i huvudsak om pengar till a-kassan, ökade pensionsavgifter (för arbetslösa) och avsättningar till den statlig lönegaranti (kommande konkurser). 16 miljoner kronor till vuxenutbildning ger inte många studieplatser. Men visst, 2,4 miljarder kronor till jobb- och utvecklingsgarantin och praktikplatser är en insats – eller en liten insats. Djävulens advokat kan som Svenskt Näringsliv hävda att "bidrag ersätter arbetslinjen". Eller att regeringen satsar på "AMS-åtgärder", tidigare utdömda som gammal sossepolitik.
Regeringen läckte redan före påsk att det blir pengar till kommuner och landsting, men först nästa år. Efter att länge ihärdigt ha argumenterat emot.
Här framträder ett intressant mönster. Regeringen förkastar först olika åtgärder. Men till sist kommer ändå ett litet paket. För att tysta kritikerna. Men inte tillräckligt omfattande för att göra skillnad. Kommunpengarna lär knappast stoppa avskedandena i den offentliga sektorn. Och "storsatsningen" på arbetsmarknaden är alltså inte stor.
Sverige för redan världens mest expansiva politik, hävdar regeringen. Varför skulle Sverige då satsa ännu mer? Roger Mörtvik på TCO påpekade nyligen att minus de ökade kostnaderna för a-kassan satsar Sverige bara 0,4 procent av BNP 2009. Inte särskilt imponerande.
En annan argumentationslinje är att krisen kommer utifrån och beror på ett globalt efterfrågetapp. Inget hederliga svenneministrar kan göra något åt. Men de arbetslösa vill nog se politiska åtgärder här och nu. För Anders Borg är detta ett argument emot ekonomiska stimulanser. Vidare hävdas att offentliga investeringar bara skulle läcka ut som efterfrågan ut till andra länder. Denna ekonomiska nationalism är sensationellt kortsiktigt och inskränkt. Om fler länder argumenterar och agerar på samma sätt kommer krisen att fördjupas i en än värre nedåtgående spiral. Tidskriften Economist, som knappast kan anklagas för vänstersympatier, hävdar att den stora risken är att regeringarna gör för lite.
Anders Borg och Fredrik Reinfeldt är fast beslutna att undvika 90-talets borgerliga debacle då budgetunderskottet skenade iväg. Men dagens kris har en helt annan innebörd. Det är en unik global kris som kräver samordnade och omfattande åtgärder.
Om vi får en snabb återhämtning kan Firma Borg och Reinfeldt framstå som nationella ansvarsfulla hjältar. Den som närläser vårpropositionen hittar sådana förhoppningar, som att arbetslösheten trots allt inte blir så omfattande, eftersom "strukturella reformer bedöms ha ökat incitamenten att delta i arbetskraften". Under alla omständigheter står fler människor "närmare arbetsmarknaden efter denna långkonjunktur".
Men om krisen blir djup och långvarig, vilket dessvärre förefaller mycket troligt, kommer Borg och Reinfeldt att tvingas förvalta den värsta krisen på mycket, mycket länge. I varje fall fram till nästa val. Redan nu ligger arbetslöshetsprognosen på tolv procent år 2011 samtidigt som budgetunderskottet drar iväg. Problemet är Borg och Reinfeldts övertro på marknadens självläkande krafter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
