När finanskrisen slog till med full kraft lovade ledarna genomgripande förändringar. Men i dag, tio år senare tornar hoten upp på nytt och Europa balanserar farligt mellan tillväxt och olösta sociala konflikter.
En fuktklibbig augustidag för tio år sedan. Slutet på semestern för många, fastän vardagens klara konturer ännu inte satt sig.
De här dagarna markerar inledningen på den djupaste krisen för det kapitalistiska systemet sedan den stora depressionen på trettiotalet. Det börjar med att en handfull europeiska banker fryser värdepapper som består av ompaketerade amerikanska bolån.
Det blir gnistan som utlöser en accelererade och förlamande panik på världens finansmarknader. Ett år senare imploderar investmentbanken Lehman Brothers.
Effekterna lever vi fortfarande med.
Händelserna under 2007 och 2008 skakade om etablerade sanningar i grunden.
Förutom att skapa en finansiell kris var det också ett underkännande av den nyliberala ekonomiska och filosofiska doktrin som impregnerat västvärlden sedan åttiotalet.
Och när den slog till med full kraft lovade både politiska ledare — från vänster till höger — och ekonomer att vända på alla stenar för att reda ut härvan.
Men genomgripande reformer uteblev. I dag är det finansiella systemet förvånansvärt likt. Liksom dess risker.
USA stimulerade ekonomin med hjälp av finanspolitik, Europa klubbade igenom svepande åtstramningar. Decenniet senare är resultatet tillväxtnivåer som långsamt krupit uppåt, kurvor som tycks peka åt rätt håll.
Ändå är det något som skaver.
För trots tillväxt har varken lönenivåerna eller löneandelen hängt med.
För progressiva krafter som vill se en samhällsmodell som kombinerar tillväxt och jämlikhet är det dags att mobilisera för alternativ.
Enligt siffror som SCB publicerade i somras har perioden sedan finanskrisen snarare präglats av vidgade ekonomiska klyftor. Låg- och medelinkomsttagare drabbades både extra hårt när bubblan sprack — och har inte följt med på vändningen.
»Ungefär 30 procent av de personer som år 2010 befann sig i den lägsta inkomstdecilen, det vill säga bland de tio procent som hade lägst nettoinkomst, gjorde det även under de efterföljande fem åren.«
I dag, under 2017 års slumrande augustidagar, tornar hoten upp på nytt. Europa balanserar på en farlig knivsegg, mellan tillväxt och olösta sociala konflikter.
Oviljan att ta itu med kapitalismens inneboende instabilitet har sått fröet till en avgrundsdjup misstro mot politiska och ekonomiska institutioner.
Eller annorlunda uttryckt: priset för status quo blev Trump, Brexit och en reaktionär högervåg. Bruna kilar mellan människor som i grunden delar materiella intressen.
För progressiva krafter som vill se en samhällsmodell som kombinerar tillväxt och jämlikhet är det dags att mobilisera för alternativ.
Och det räcker inte med att damma av keynesianska verktyg för att tackla uppflammande kriser.
Vi måste nagelfara en finanssektor som alltför länge hanterats med silkesvantar och ställa frågan vilken typ av ekonomisk verksamhet som är önskvärd. Och hur vi kan skapa en demokratisk tillväxt med minskade klyftor.
För som ekonomen och historikern Karl Polanyi uttryckte det i ”Den stora omvandlingen” redan 1944:
»Att låta marknadsmekanismen vara ensam regissör för mänsklighetens öde och miljö […] kommer resultera i samhällets förstörelse.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
