Snål-Sverige är ett hot mot jämställdheten

Ledare De skatter som kunnat jämna ut skillnaderna har tagits bort, och det är kvinnors arbete och inkomst som drabbas värst. 

Andreas Cervenkas Girig-Sverige är en drabbande uppgörelse med ett land som blivit ett paradis för miljardärer.

Girig-Sverige är landet som inte längre anser sig kunna beskatta kapital. Vi har valt att varken ha fastighetsskatt, arvs- och gåvoskatt eller förmögenhetsskatt. Vi klarar inte heller av att avskaffa eller ens sänka ränteavdragen, samma sak med rut-avdraget.

Konsekvensen är Snål-Sverige, landet där vi inte har råd med välfärden.

Detta Snål-Sverige är ett hot mot det som är kvar av folkhemmet. Och ett hot mot jämställdheten.

För det är ju så det är: kvinnor jobbar inom välfärden i mycket högre utsträckning än män, och är mer beroende av välfärdens skyddsnät. Det är kvinnors löner, arbetsvillkor och livsvillkor som drabbas värst när skatteintäkterna inte räcker till.

Kommuner får bara ta ut skatt på arbetsinkomster. 

LO:s jämställdhetsbarometer påminner om hur långt vi har kvar till jämställdhet. Och hur Snål-Sverige sätter käppar i hjulen.

Grunden för en jämlik jämställdhet är att även arbetarkvinnor ska kunna ha trygga jobb med en inkomst som går att leva på. Kärnfullt formulerat i Jämställdhetsbarometern: Fasta heltider måste bli norm även för kvinnor i arbetaryrken.

Jobb, och möjlighet att kombinera jobb med familj. Barnomsorgen är kärnan i folkhemmets familjepolitik. Det är barnomsorgen som tillsammans med föräldraförsäkringen befriat framförallt kvinnor från att behöva välja mellan jobb och barn. Barnomsorgen finansieras av kommunen. Och den finansieringen verkar inte räcka till för dem som jobbar i arbetaryrken. Barnomsorgens öppettider är inte anpassade efter undersköterskan som måste jobba kvällspass, och inte efter hemtjänstpersonalens delade turer. För att inte tala om äldreboendenas så kallade ”hälsoscheman” som tvingar undersköterskor och vårdbiträden att oftare jobba natt.

Data som LO tagit fram visar att bara hälften av föräldrarna i arbetaryrken har tillgång till barnomsorg som alltid är öppen när de arbetar. Drygt hälften säger att öppettiderna gör det omöjligt att jobba heltid i sitt yrke.

Dagens familjepolitik är ”bäst för föräldrar med fasta heltidsanställningar med kontorstider, god inkomst och stort inflytande över sina egna arbetsvillkor och arbetstider” skriver LO:s

Familjepolitiken är klassblind, som LO:s ordförande uttrycker det.

Det är ju inte bara det att Sverige har avskaffat alla skatter som på allvar skulle kunna omfördela resurser från de superrika. Vi har dessutom ett skattesystem som gör det omöjligt för kommunerna – de som står för vård, skola och omsorg – att kompensera genom att ta ut egna kapitalskatter.

Kommuner får bara ta ut skatt på arbetsinkomster. Den statliga inkomstskatten är progressiv, höginkomsttagare betalar en högre procentsats. Men kommunalskatten måste vara lika många kronor per hundralapp för alla. Oavsett hur surt förvärvad hundralappen är. Och oavsett om det är den första eller den tusende i månaden.

Andreas Cervenka beskriver hur oviljan att omfördela välstånd till vanligt folk och skenande fastighetspriser i Silicon Valleys Palo Alto, det amerikanska techundrets huvudstad, gör att människor med vanliga yrken, som lärare, städare och sjuksköterskor, måste bo i husvagnar. Där står husvagnarna längs med trottoarkanten framför lyxvillorna.

Det kanske får bli lösningen för de underbetalda kvinnorna i den kommunala äldreomsorgens i den svenska industriboomens huvudstäder. De får hoppas på att kunna hyra parkeringsplats till sin trailer.

Kommuner som inte har råd att investera tillräckligt i bostadsbyggande riskerar att bli ännu en fly in, fly out-kommun. De mest högavlönade gruvingenjörerna flyger in några dagar i veckan, och skattar i Stockholm eller utomlands. Var ska pengarna till bostadsbyggande komma ifrån? Eller krediterna? Allbolagen kräver att kommunerna bostadsbolag ska drivas på ”affärsmässiga principer”, i det ingår inte att bygga bostäder för att säkra skatteintäkter till andra delar av kommunens verksamhet, som äldreomsorgen.

På de här orterna stannar som sagt inte många skattepengar. Sverige har en löjligt låg mineralskatt, mot en avgift någon promille är det fritt fram att gräva upp och transportera bort de svenska folkets arvegods. Den låga mineralskatten motiveras med att gruvbrytning genererar så många arbetstillfällen i Sverige. Arbetstillfällen som alltså inte längre kan beskattas i kommunen. Och den lilla skatt som tas in, den hamnar i statens kassa. Samma med vatten- och vindkraft. Det verkar inte finnas på kartan att en del av de rikedomar som den gröna elproduktionen producerar ska stanna i lokalsamhällena.

Kvinnorna i äldreomsorgen får slita på. I Snål-Sverige måste varje framförhandlad lönehöjning obönhörligen betalas med lägre bemanning och mera slit och spring per person. Och när kvinnorna (det är nästan alltid kvinnor) blir sjuka av stressen drabbas de av själva symbolen för Snål-Sverige: Försäkringskassan. Inte för inte som en bok om Försäkringskassan måste döpas till Avslagsmaskinen. Och inte ens den som beviljas ersättning kan känna sig trygg: år efter år och regleringsbrev efter regleringsbrev får Försäkringskassan i uppdrag att ”minska bidragsfusket”. Ekot rapporterar att Försäkringskassans kontroller av utbetalda bidrag har ökat med nästan 35 procent de senaste två åren.

Girig-Sverige är ett paradis för miljardärer. Där hårt arbetande arbetarkvinnor framställs som giriga.