Politiken blir allt svårare, men ska förklaras allt enklare, skriver Sigrun Aasland, utredningschef, Tankesmedjan Agenda.
Väldigt lite var bättre förr, men det var enklare. Före globala handelsströmmar, före klimatkris och kvotmarknader och före global terrorism. Det mesta kräver experter nu.
Vem kan egentligen redogöra för gällande klimatpolitik, Arbetsförmedlingens regler och åtgärder eller de vid varje tidpunkt viktigaste globala säkerhetsprocesserna? Det är inte komplexa problem bara för att politikerna vill vara svåra, eller för att byråkraterna vill vara byråkratiska. Det är helt enkelt komplicerade frågor.
Samtidigt som allt blir svårare, har en ny medievardag gjort politiken tillgänglig i flera kanaler och former. Det finns allt fler plattformar för att delge sina tankar om samhället och delta i debatten. Det är ju bra. Men i den stora mångfalden blir de gemensamma plattformarna färre.
Vi plockar de nyheter, kanaler och källor vi tycker om, inte de vi får serverade till oss. Om vi inte gillar det vi läser, går vi någon annan stans. Resultatet kan lätt bli att vi lever i digitala bubblor, där vi mest möter dem som liknar oss själva.
I den här trängseln har också kraven på att tala med en enkel röst, och ge tydliga lösningar, blivit allt större. Det paradoxala är därmed att medan politikens uppgifter blir allt svårare måste lösningarna kommuniceras allt enklare.
Vad är problemet? Några menar att vi förlorat förmågan att tänka långsiktigt och hitta de bra lösningarna. Är vi på väg att bli ett samhälle som styrs av ögonblick? Den frågan ställer sig Henrik Thune i boken Ögonblickens triumf. Boken ger en dyster bild av vår politiska verklighet. Ögonblicket segrar över framtiden – det korta över det långa, makt över styrning. Detta är inte något nytt, påpekar Thune.
Redan 1978 problematiserade Gudmund Hernes »det medievridna samhället«. Problemen är de samma. Det går bara mycket snabbare och ska omfatta mycket mer, enligt Thune. Många politiker kände igen sig i den analysen när boken kom. Andra fnyser åt sådana dystopier och menar att det tvärt om är bra att de politiska samtalen inte är styrda av en liten elit. Människor är engagerade i stora frågor och låter sig inte styras av PR-byråer, menar Ketil Raknes. Vad kan annars förklara till exempel valskrällen för Miljøpartiet de Grønne? Forskning visar att de norska partierna står starka och är representativa för sina väljare.
Bård Vegar Solhjell står mitt emellan. Viktig bok, men lite onyanserad och saknar lösningar, menar han. För det är ju inte bara negativt att politiken lägger vikt vid kommunikation, och kanske borde man hellre diskutera och förbättra samspelet mellan medier och politiken?
Vad är mediernas roll i det här samspelet i dag: Är de på jakt efter konflikt eller står det i vägen för förnuftig politik? Konflikt är nödvändigt, menar Fridtjof Jacobsen i Verdens Gang. Vi dras till konflikter och utan konflikt i politiken ids inte människor att följa med. 1980 var Jane Mansbridge var lite mer nyanserad: Mycket politik är konflikt av nödvändighet, men det får inte stå i vägen för att söka gemensamma lösningar när det är möjligt.
Oavsett om man gillar konflikt eller enighet, är optimist eller pessimist: Det är trångt om saligheten i snapchatdemokratin. Det kräver mer av alla som deltar. Och kan ha många konsekvenser. En risk är att med så många saker på så många ställen och så kort tid, får väljarna huvudvärk och stannar hemma. Soffliggarpartiet är Norges största och växer lite varje val. En annan möjlighet är att flera väljer en fråga som de brinner för och finner partiet med trovärdighet på just den frågan – klimat och miljö till exempel. Ett tredje alternativ är att rösta på partier som erbjuder enkla lösningar på flertalet frågor – alltså populistpartierna. Blanda detta med ökande ojämlikhet, utanförskap och välgrundad frustration som många upplever i Europa just nu, och du får en farlig mix.
Större uppslutning vid soffan och populistpartier är bakgrunden till Claudia Chwalisz bok om demokratins utmaningar. Bland hennes förslag till lösningar finns metoder som »deliberative polling«, utvecklat av James Fishkin 1988, där ett representativt och tillfälligt urval av befolkningen samlas över tid och lyssnar på varandra för att finna lösningar, inspirerat av grekernas demokratia.
Försök med sådana medborgarråd har gett uppseendeväckande resultat: Det visar sig att de allra flesta människor, som blir presenterade med en helhet och får tid för att lyssna på varandras argument, är i stånd att komma fram till goda lösningar. De är också villiga att ta kortsiktiga kostnader för en långsiktig vinst. Och populisternas väljare är särskilt intresserade av att delta.
Verkligheten går inte att logga ur, och det finns ingen app som kan radera dem vi är oeniga med eller inte tycker om. Verkligheten är långt mer komplicerad. Men samma frihet som ger oss sociala medier och nya plattformar, är precis den friheten, de rättigheterna och de möjligheterna som är värda att kämpa för. Och som politiken ska säkerställa.
Medborgarråd och andra mötesplatser – digitala eller fysiska – är inget substitut för varken val eller medier. Vi är inte eniga om allt, därför måste vi också rösta. Men de kan vara värdefulla tillägg. Mer tid får vi inte. Men kanske kan lite mera tid, för några, att göra politiken mer intressant, demokratin med levande och lösningarna lite bättre.
Sigrun Aasland, utredningschef Tankesmedjan Agenda
Texten är tidigare publicerad i en längre version i Agenda Magasin. Översättningen från norska är gjord av Lisa Gemmel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
