debatt Jag och Reformisterna delar delvis syn på betydelsen av offentliga styrmedel. Men jag håller fast vid att skattemedel bäst används till att förbättra vård, skola och a-kassa om vi vill motverka att människor känner otrygghet inför klimatomställningen, skriver Magnus Nilsson i en slutreplik.
| Jag har tidigare i Dagens Arena (senast 29/3, men även här) ifrågasatt tesen att stora offentliga investeringar är avgörande för att lösa klimatkrisen, en uppfattning som är förvånansvärt vanlig i socialdemokratiska kretsar (Reformisterna är bara ett exempel) men som nyligen, i luddiga resonemang, även förfäktades av Klimatpolitiska rådet.
Offentliga satsningar på forskning, teknikutveckling, pilotprojekt är, liksom fördelaktig kreditgivning och teknikdrivande offentlig upphandling, alltjämt väldigt viktigt. För att potentialen hos den typen av åtgärder ska kunna tas tillvara fullt ut, krävs dock nästan alltid att det i botten finns spelregler – skatter, produktregler, utsläppshandel etc. – som gör det klimatnyttiga kommersiellt mera attraktivt än det klimatskadliga. Utan sådana grundförutsättningar kommer inte mycket att hända utanför forsknings- och projektmiljöerna. På vissa områden kan smarta regelverk rentav räcka. I ett aningen krystat försök till polemik, sammanfattar Reformisternas Robin Jacobsson och David Fried denna syn som att jag skulle anse att ”existerande europeiska regelverk, inklusive EU ETS där koldioxidutsläpp prissätts, är tillräckliga för att vi ska lösa klimatkrisen”, och övergår därefter till att presentera ungefär samma syn som min på betydelsen av styrmedel och var offentliga medel kan göra nytta: ”Prissättningsmekanismer och regulativa åtgärder kan inte alltid användas”, ”Nya, gröna tekniker behöver ofta stöd för att kommersialiseras”. Skattemedlen gör i stället bäst nytta för klimatomställningen om de satsas på bättre löner och fler händer i äldreomsorgen, en bra och jämlik skola, en återupprättad sjukförsäkring, en trygg a-kassa. Det inte minst socialdemokratin måste fundera på är om vi (som Reformisterna föreslår väldigt konkret men som Klimatpolitiska rådet aldrig talar ur skägget kring) därutöver verkligen av klimatskäl bör lägga miljarder av offentliga medel på att (som Reformisterna föreslår) subventionera elbilar och batterifabriker – dessutom med argumentet att detta skulle motverka den risk för ökade ekonomiska klyftor en kraftfull klimatpolitik kan orsaka. De skattepengar vi lyckas dra in bör vi, enligt min uppfattning, inte ödsla på att subventionera fram förändringar som bättre åstadkommes med lagstiftning och en del forsknings- och utvecklingsbidrag, men som i övrigt oftast bör betalas på marknaden. Skattemedlen gör i stället bäst nytta för klimatomställningen om de satsas på bättre löner och fler händer i äldreomsorgen, en bra och jämlik skola, en återupprättad sjukförsäkring, en trygg a-kassa. Då kan pengarna bidra till en bättre vardag och skapa den känsla av trygghet inför omställningen som, enligt min uppfattning, är helt avgörande för att vi ska kunna driva klimatomställningen i det höga tempo läget kräver. En mera konsekvent och kraftfull generell välfärdspolitik, helt enkelt. Avgörande för klimatet.
Magnus Nilsson, miljökonsult, klimatpolitisk analytiker, ordförande i Reimersholmes s-förening |
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
