Genom riksdagsbeslutet kring ekonomiskt bistånd tar vi ett steg mot ett samhälle där a-kassa och sjuklön sakta spelar ut sin roll till förmån för privatförsäkringar. Det skriver Susanna Holzer, utredare på TCO.
I förra veckan röstade en nästan enhällig riksdag (Vänsterpartiet exkluderat) genom en förändring av villkoren för den som uppbär försörjningsstöd/ekonomiskt bistånd (det som tidigare kallades socialbidrag). Regeringen har valt att kalla denna avtrappningsmodell för jobbstimulans – där ändringen går ut på att en biståndsmottagare som erhåller arbete får behålla 25 kronor för varje intjänad 100-lapp (brutto). De ändrade villkoren ska gälla den som uppburit biståndet i minst sex månader och ska kunna erhållas i maximalt två år.
Vid första anblicken kan detta se ut att vara en bra väg att gå, för visst ska det löna sig att arbeta. Men låt oss syna det lite: Det främsta skälen till att individer sökt ekonomiskt bistånd är arbetslöshet (46 procent) och ohälsa (13 procent). Sociala skäl utgjorde endast 11 procent, enligt Socialstyrelsens analyser över biståndsmottagandet för 2011.
Det är inte socialbidragets struktur som är det stora problemet, utan frågan politikerna borde ställa sig är snarare varför människor som har full eller reducerad arbetsförmåga tvingas söka ekonomiskt bistånd?
Att regeringen vid flera tidpunkter deklarerat att de inte ämnar förbättra skyddet för dem som drabbas av arbetslöshet eller ohälsa är inget nytt, men att stora delar av oppositionen nu också gör det är skrämmande. Förstår de ens vad de bifallit regeringen med? Med beslutet i onsdags går vi ett steg närmare ett samhälle där a-kassa och sjuklön sakta spelar ut sin roll till förmån för privatförsäkringar för de med fast jobb och bra inkomst och ett grundstöd till dem som lever på marginalen.
Socialbidraget är det yttersta sociala skyddsnät vi har i samhället. Det ska träda in då alla andra socialförsäkringsskydd fallerar. Genom en förändring av villkoren för ekonomiskt bistånd menar politikerna att det ska stimulera utsatta grupper, till exempel ensamstående mammor, att komma tillbaka till arbete.
Men hade regeringen och nu stora delar av oppositionen velat hjälpa denna utsatta grupp och andra människor som lever på marginalen att etablera sig på arbetsmarknaden hade de i stället sett till att ge mamman ett anständigt arbete med anständig lön som hon och hennes familj kan leva på och anställningsvillkor som gör att hon inte behöver hoppa från ett tidsbegränsat arbete till ett annat. De hade sett till att hon var försäkrad av en arbetslöshetsersättning värd namnet om hon blir arbetslös – och inte som i dag, då framför allt låginkomsttagare antingen saknar skydd i en a-kassa eller att den är så låg att den arbetslösa tvingas uppsöka socialtjänsten eftersom ersättningen inte räcker till att betala mat, hyra och elräkning.
Socialtjänsten som redan har ett tungt uppdrag ska inte behöva ta ansvar för personer som inte hade behövt vara där om a-kassan och sjukförsäkringen hade fungerat som de borde.
Susanna Holzer, utredare på TCO
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
