Tvångsprostituerade kvinnor avvisas från Sverige, som en följd av luckor i lagstiftningen. Vi måste göra upp med den godtyckligheten, skriver Phia Andersson och Erik Olsson (S).

Efter en längre tids spaning slog polisen i Västra Götaland till mot en organiserad människohandel 2011. Resultatet blev att bland annat flera tvångsprostituerade kvinnor avvisades från Sverige. En av de kvinnor som avvisades till Rumänien var senare målsägande i den rättegång som fällde sex män till mellan tre- och sex års fängelse, för bland annat grovt koppleri och människohandel.

Samma kvinna JO-anmälde, genom prostitutionsgruppen, senare polisen för den avvisning som sände tillbaka kvinnorna till en omgivning vari de först hamnat i människohandlarnas händer.

I Justitieombudsmännens ämbetsberättelse för 2013/14 återfinns JO:s syn på avvisningen som ger polisen rätt. JO:s agerande i frågan är svårt att kritisera, då hens bedömning utgår från existerande lagar och inte grundar sig i en normativ analys.

Vad som däremot kan och bör ifrågasättas är de lagar som går att relatera till ett fall som detta. Såväl utlänningslagen, sexköpslagen och EU-direktivet om fri rörlighet är konkreta lagområden som alla kan behandlas inom ramen för avvisning av prostituerade människor.

Problemet ligger i att samtliga lagar, eller åtminstone en mot två, kolliderar i bedömningen om dessa kvinnor borde avvisas.

Blotta existensen och kollisionen av tre stora lagområden inom ett område som detta, där solidaritet och omsorg bör prioriteras, öppnar möjligheter för att selektivt välja den lag som vid tiden passar bäst – godtycklighet.

När människoöden så tydligt och direkt faller offer för lagens oförmåga att ta ansvar för välbefinnande måste en förändring till. I ett land som beskrivs som en rättsstat med ett tryggt rättssystem får juridikens potentiella tolkningsutrymme aldrig tillåtas överträffa den solidariska skyldighet vi har att värna om människor.

Vem blir då garanten för ett rättssäkert system?

Den svenska sexköpslagen föregicks av en kvinnofridsproposition med syfte att beskydda de verkliga offren i prostitution – de kvinnor som i många fall tvingas till att sälja sexuella tjänster. Den progressiva utveckling som sexköpslagen beskrevs som, hotas nu av 30 år gamla lagar där kvinnor som tvingats till prostitution stämplas som oärliga och som ett allvarligt hot mot det svenska samhället.

Den gråzon som uppstår av lagarnas kollision är inte endast användbar i praktisk tillämpning, utan även för den argumentation som senare legitimerar agerandet. Tillfrågad gränspolis legitimerar avvisningen av kvinnorna genom att påstå att agerandet störde hallickarnas verksamhet, då man tvingade den organiserade människohandeln att anstränga sig mer om kvinnorna avvisades ifrån Sverige.

Att den svenska lagtexten innehåller lagområden som kolliderar med varandra och därmed inte är kapabel till att beskydda människor, är ett problem som bekräftar bilden av strukturella förtryck i samhället.

Paradoxen i att avkriminalisera prostitution för att sedan avvisa tvångsprostituerade människor är tämligen omöjlig att lösa.

Det absolut mest anmärkningsvärda i denna rättsprocess är den avhumanisering av de rumänska kvinnorna som bidrog till att legitimera en avvisning.

Den svenska sexköpslagen slår tydligt fast att det är kvinnorna som är offer för människohandel och därmed inte får bestraffas. Just användningen av begreppet ”offer” är den garant varpå rättsystemet ska beskydda kvinnorna. Men genom att bortse ifrån att kvinnorna enlig lag var offer kunde man i stället stämpla kvinnorna som oärliga och därmed också som ett mål för avvisning.

Att skuldbeläggning drabbar de redan utsatta i samhället borde vid det här laget inte vara en nyhet. De avvisade var kvinnor, utländska – sedan länge förtryckta och underordnade av män med makt. De var med andra ord inga människor som med reell förmåga kunde påverka utgången av den rättsprocess som ledde till deras avvisning.

Det strukturella förtrycket är i enkelhet en repressiv kraft som reproducerar- och påverkar redan utsatta gruppers framtid i en kontext där den normerande majoriteten stigmatiserar.

Sexköpslagen existerar redan och EU-direktivet om fri rörlighet kan anses som kompletterande. Nu önskar vi bilda opinion för att dessa lagar också används utifrån sitt syfte och inte består i en diffus gråzon där godtycklighet och selektiv tillämpning är möjlig.

Kvinnofridspropositionen och senare den svenska sexköpslagen stiftades för att skydda och värna om de som fallit offer för människohandel. Det är nu hög tid att på allvar implementera syftet och därmed inte tillåta att fler människor, av ren bekvämlighet ifrån myndigheter, placeras i lagens gråzon som möjliggör godtycklighet.

Phia Andersson, socialdemokratisk Riksdagsledamot, Konstitutionsutskottet
Erik Olsson, praktikant, Socialdemokratiska Riksdagsgruppen, Södra Älvsborg

–––––––––––––––––––––

Fakta:

  • 8 kap. §2 första stycket 2 utlänningslagen. ”[en utlänning får avvisas…] om det kan antas att han eller hon under vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd, utan att han eller hon har ett sådant tillstånd”
  • EU-direktivet om fri rörlighet över nationsgränser för EES-medborgare får endast brytas om berörda människor kan anses utgöra ett hot mot en nationalstats hälsa, säkerhet och allmänna ordning baserat på individuella handlingar och attityder. Ett undantag mot den fria rörligheten har även flertalet restriktioner med ett tydligt syfte att inte diskriminera människor ifrån andra länder än det egna.
  • Den svenska sexköpslagen föregicks av en kvinnofridsproposition med syfte att beskydda de verkliga offren i prostitution – de kvinnor som i många fall tvingas till att sälja sexuella tjänster – genom att endast kriminalisera köp av sexuella tjänster.
Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena