Håkans Hörna ”Socialdemokraterna – the musical”, som just nu går på Stockholms Stadsteater, är en fyndig samling socialdemokratiska kupletter, som vrider och vänder på Socialdemokraternas inre liv och deras nuvarande rådvillhet och identitetskris. Det skriver Håkan A Bengtsson.
Det är inte så många politiker och politiska partier som tar plats på teaterscenen. För några år sedan satte visserligen Stadsteatern upp en pjäs om Olof Palme, men utan att lyckas fånga hans särart. Men jag minns ”Demokrati” om Günther Guillaume som anställdes på den västtyske kanslern Willy Brandts kansli 1969. Några år senare avslöjades att han var östtysk spion. Vilket ledde till Brandts fall och sorti från politiken. Den var bra. Fast det var en översättning från engelska av Michael Frayns pjäs. Och det är några år sedan nu.
Stockholms Stadsteaters ”Socialdemokraterna – the musical” är också en översättning, en försvenskning och omskrivning av ”Arbeiderpartiet – the musical”, som hade premiär i Oslo 2021. Det är en fyndig samling socialdemokratiska kupletter, som gestaltar och vrider och vänder på Socialdemokraternas inre liv och deras nuvarande rådvillhet och identitetskris. Socialdemokraterna är ett parti med en framgångsrik historia vars framtidsutsikter inte längre tycks lika givna. Men det är samtidigt ett parti som mer än andra frammanat aversioner och skräckvisioner, förhoppningar och visioner, motgångar och besvikelser. I en intervju har manusförfattaren Klas Abrahamsson sagt att Socialdemokraterna motarbetades under femtio år och sedan var tongivande i femtio år, men sedan kom den nyliberala rekylen och den nationalistiska reaktionen. Han ställer frågan om Socialdemokraterna kan vara visionsbärande som tidigare i historien, eller om någon annan kan axla den rollen. I slutet av musikalen besjungs en rörelse som är under palliativ vård. Efter decennier av kräftgång är det relevant att ställa den frågan. Men sedan glider den avslutande kupletten över i en förhoppning om en ”återuppstånden socialdemokrati”, man får anta från dödsbädden. För tillfället ligger Socialdemokraterna passande nog högt i opinionsmätningarna. Men siffrorna ligger i nivå med Ingvar Carlssons valresultat 1991 som då betraktades som ett historiskt bottennapp.
Kupletterna sätter fingret på många socialdemokratiska svagheter och smärtpunkter.
Går det att tänka sig en pjäs eller musikal om något annat svenskt parti? En liberal vän menar en musikal om det gamla folkpartiet skulle kunna heta ”Liberalerna – en sexig musikal”. Det var något om att det bara är sexliberalismen som numera återstår i partiet av 60-talets frihetliga vindar. Till Kristdemokraterna kanske man kan rekommendera musikalen ”The Book of Mormon”, en våldsam drift med Mormonerna och Sista dagars heliga-rörelsen. Men med tanke på de senaste rapporterna om spritfester och sexskandaler är det nog dags för Kristdemokraternas ”Hair”. Efter decennier av predikningar om moralism och familjevärderingar verkar partiet nu äntligen ha gått vidare i västerlandets kulturhistoria och nått fram till 1967 och ”The summer of love”. För Vänsterpartiets vidkommande skulle jag gärna se att ”The Death of Stalin” transformeras till en pjäs eller musikal. Den baseras på verkliga händelser under den brutala maktkampen efter Stalins död 1953. Verklighetsbaserad satir biter bäst. Beträffande Centern går tankarna förstås till ”Livet på landet” och Zakarias Bräsig på godset Poppelhagen som spelades av den sjungande Edvard Persson. Kan Ulf Kristersson passa in i den ”Den store Gatsby”? Den har ju filmatiserats flera gånger. Den första svenska översättningen hette ”En man utan skrupler”. Kanske är miljöpartisterna ”De sista entusiasterna”, för som Povel Ramel och Wenche Myhre sjöng 1968:
“Mitt bland rosor och klorofylla i livets tuktade trädgårdsmylla vi sticker opp med ett rufsigt hopp som ogräsblasterna. Vi är förmodligen De Sista Entusiasterna!”
Och Feministiskt initiativ, saligt i åminnelse, ja, det får väl bli ”Jösses Flickor. Befrielsen är nära”. Då som nu. Svårare är det med Sverigedemokraterna, vad i den sjungna film- och musikalhistorien kan gestalta konflikten mellan det nya och det gamla, det som hotas av allt från tonårsgraviditeter till ungdomsvåld? Skulle ”Grease” funka? Även om det var rocken och inte rappen som på den tiden utmanade tingens ordning. Nja. Det är nog lite långsökt ändå. Är det lika bra att drämma till med något av Wagner? Där går jag nog bet.
Vi väntar alltså med spänning på andra politiska partiers musikaler. Tills vidare från vi nöja oss med ”Socialdemokraterna – the musical” som rymmer många roliga och träffsäkra texter. Det är skickligt och infallsrikt framfört. Kupletterna sätter fingret på många socialdemokratiska svagheter och smärtpunkter. Som när hyllningen av Olof Palme slutar med frågan om hans popularitet beror på att han blev mördad. Och hur i hela världen ska detta parti hitta sin roll nu när ”många har det bra och få har det dåligt”. När den gamla parollen ”Folkets väl går före storfinansens” inte längre biter. När arbetarklassen sviker och röstar fel. När medelklassen och konsulterna tar över. När opinionsmätarna och kommunikatörerna sätter ramarna. När ideologerna har blivit gråa och otidsenliga.
Det är bara att ta av sig hatten för ”Tjocka Lotta Tjänsteman blues”. Och för när Nationalteaterns ”Bängen trålar”, där polisen gav sig på arbetarungarna, här blir ”Gängen trålar”. Till och med Blå tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör” (Staten och kapitalet) blir här något annat, och man vet inte riktigt om det är tiden eller texten som förändrats med oss. Men till slut blir det lite enahanda. 23 kupletter staplade på varandra utan talade avbrott blir något av en musikalisk och textmängdsmässig överdos. Man saknar en handling som binder ihop texterna.
Varför är politisk teater och dramatiseringar en svensk bristvara? En förklaring kan förstås vara att politiken och politikerna inte längre är så intresserade av kulturen, och därmed inte så relevanta i den världen.
Verkligt intressant och träffande politisk teater är nog en svag eller rentav outvecklad svensk tradition, i varje fall för den som vill ha spets och intelligens. Och ”Socialdemokraterna – the musical” har ju till på köpet importerats från Norge. Många svenska försök i den här genren har fallit platt till marken. Det finns förstås undantag. Fria Proteatern kunde vara roliga med finess när det begav sig, från vänster. För att inte tala om Hasse och Tage. Grotesco-gänget sticker ut. Henrik Dorsin är någon utöver det vanliga, Michael Lindgrens ”Herr talman” var lysande. Filmen ”Fyra år till” vittnade om en insikt om vad som rör sig i den politiska världen. Annars har det oftast varit schablonmässigt och uddlöst. Kanske krävs en viss kunskap om politiken för att kunna leverera bitande politisk satir. Det räcker att gå till Storbritannien och USA för att hitta otaliga exempel på fantastiska dramatiseringar av politiska händelser, förlopp och personer. Jag säger bara ”Yes, Minister” och ”The thick of it”. Och amerikanska ”Hamilton” är en av bästa musikalerna någonsin.
Så varför är politisk teater och dramatiseringar en svensk bristvara? En förklaring kan förstås vara att politiken och politikerna inte längre är så intresserade av kulturen, och därmed inte så relevanta i den världen. En annan pusselbit är möjligen att många i kulturvärlden har vaga och dimmiga föreställningar om politiken som sådan. Rör det sig rent av om ett ömsesidigt ointresse? I det perspektivet är ”Socialdemokraterna – the musical” ändå ett bra försök, som borde få fler och spetsigare efterföljare. Men det blev lite för snällt till slut. Jag saknade det där bettet som får det att bränna till. Men kanske är det ena en spegling av det andra. Om politiken saknar udd blir en musikal om ett politiskt parti också lite uddlös. Var det vad ”Socialdemokraterna – the musical” ville förmedla till oss?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
