Socialdemokraterna – få oss att längta

Alltför länge har svensk politik varit undernärd på ideologi och idépolitik.

Vi har väntat på att det ska lyfta.

På att realpolitikens kvävande kofta ska kompletteras med friska idéer och en politisk agenda.

På att vi ska få se en socialdemokrati som lyfter blicken från kvartalspolitikens låsningar och stakar ut något nytt.

Men de mörka molnen hopar sig. Regeringen har fastnat i ett steg framåt, två steg bakåt.

I nya mätningar – som bör ses som del i trend snarare än verklighetsbild – tumlar S ner på bottennivåer. Och i de snabba kommentarernas era vevas varje mätning upp som ett kristillstånd. Bedömare och självutnämnda experter skriver fan på väggen och har redan rest korset över regeringen Löfven.

Samtidigt vore det dumt att slå dövörat till, låtsas som ingenting. För något har hänt. Medan det bubblar om borgerligt SD-samarbete högerut tycks regeringen vara sin egen värsta fiende. Fånge av situationens omständigheter. Hittills har högerns allt större aptit på makten mötts med undfallenhet på skakig grund.

Alltför mycket tid ägnas åt att reagera, alltför lite på att bygga nya politiska fickor av idéer och reformer.

I Ernst Wigforss lysande skrift “Provisoriska utopier” från 1958 skapar han genom begreppet en lika delar pragmatisk som reformistisk kompassnål. Rörelsen behöver en vision, en utopi, dit politikens ansträngningar kan riktas. Framtidsbilden måste hela tiden justeras och uppdateras för att passa samtidens förändringar och insikter. Med hans ord: “Det inflytande vi kan öva på framtiden, det utövar vi genom att ändra den verklighet som just nu är.”

Idéer som av 1900-talets höger möttes med fräna attacker – fri högre utbildning, 40-timmarsveckan, betald semester – är i dag politiskt allmängods. Poängen är att vad som är möjligt att göra i ett specifikt samhälle är inte av naturen givet – det är resultatet av maktförhållanden mellan ekonomiska och politiska intressen.

Sällan har behovet av en kompassnål varit större. För en socialdemokrati som inte står för något faller för vad som helst. Det har vi flera brutalt tydliga exempel på – inte minst i Danmark.

Dagspolitikens låsningar är bekanta, det parlamentariska underlaget för regeringen vilar minst sagt på porös grund. Men det förhindrar inte politiska ledare som inspirerar oss, som formulerar politiken så att den både präglas av intellektuell skärpa och landar i magen.

Ett par exempel. Automatiseringen och den teknologiska utvecklingen som motor för ökad demokratisering av människors makt över det egna livet. Samhällsbyggnad som ett konkret ideologiskt projekt för att bryta segregation och på klassplittring. En kreativ finanspolitisk verkstad med ett reformbatteri för att åstadkomma ekonomisk och social jämlikhet.

Ska det vara så svårt?

Alltför länge har svensk politik varit undernärd på ideologi och idépolitik. Vi är många som längtar efter en socialdemokrati som penslar upp möjliga utopier – som tror på något. För som Wigforss formulerade det:

“Utopi är inte en beteckning på något som är omöjligt att förverkliga, bara för det som ännu inte är verklighet.”