»Socialdemokratin bör bry sig mer om Panamaaffären än identitetspolitiken«

Avsmaken för identitetspolitiken enar vänstern. Men en relevant socialdemokrati måste lyfta blicken och vara i takt med tiden – snegla på Bernie Sanders, skriver Shaniaz Hama Ali, SSU.

Än en gång har debatten om identitetspolitiken fått förnyad kraft. Om det är något man kan säga om debatten initialt så är det att ingenting förenar den breda vänstern så som avsmaken för identitetspoltiken. Vilket på något udda sätt är fint, det var länge sedan vänstern kunde ena sig kring något alls.

Avskyn mot identitetspolitiken är egentligen mycket logisk och väntad. Den breda vänstern har tappat mark under lång tid. Särskilt inom socialdemokratin, en rörelse som samlar allt från socialister till socialliberaler, har man haft en lång och fin tradition av att skuldbelägga de olika delarna inom rörelsen för de dåliga opinionssiffrorna.

Ena delen har menat att problemet är att vi inte pratar klass och klasskamp och andra har hävdat att just sådan retorik och tillhörande politik är bakåtsträvande. I stället skulle ett pragmatiskt språk och en lika pragmatisk politik föras fram.

Sen kom identitetspolitiken. Egentligen är begreppet felanvänt. Identitetspolitiken handlar i grunden inte alls om att människor i en minoritetsgrupp känner någon gemensam identitet, de blir snarare tillskrivna en gemensam identitet av majoritetssamhället. En identitet de ofta inte kan känna igen sig i men som de blir behandlade utifrån.

Att människor från minoritetsgrupper i samhället ges möjlighet att lyfta fram denna orättvisa, göra politik av hur människor med annan hudfärg än vit, från vitt skilda regioner och med vitt skilda identiteter, blir behandlade och värderas som en och samma grupp, är en viktig del av demokratin.

Att majoritetssamhället klistrar på en identitet är en annan sak, det är rasism omedveten som medveten. Men att man sen slår ner på de som påtalar strukturen, ja, det är en helt annan grad av orätt. Den retorik som vänstern nu för gentemot alla de som synliggör strukturen är inget annat än ett intellektuellt haveri.

I grund och botten handlar den här debatten om politiska strategier. Varenda politisk strateg vet att väljarna i dag i mycket högre utsträckning väljer partipolitisk tillhörighet utifrån frihetlig/auktoritär-skalan – en mer värdeinriktad skala än höger/vänster-skalan.

Man kan ju fråga sig varför vi i dag har en väljarkår som faktiskt kan tänka sig rösta emot sina klassintressen. Socialdemokratin skulle här kunna ta ansvar för flera decennier av avsaknad av klasspolitik, flera decennier av avsaknad av de stora samlande reformerna och strid mot kapitalet.

Men i stället finner man nu en syndabock i identitetspoltiken. Man menar att det är den som har alienerat den vita arbetarklassen, att LO-mannen orkar inte höra om postkoloniala teorier.

En sådan analys infantiliserar inte bara delar av arbetarklassen. Den är också direkt skadlig. En postkolonial teori som förenar arbetarklassen genom att visa på hur de rika och mäktiga agerar globalt, och att arbetarklassen i väst inte ska låta sig luras av att tillhöra en »vithet« som historiskt tillkommit för att kunna exploatera arbetare i andra länder och splittra arbetarklassen – är en teori som socialdemokratin borde omfamna.

Som bäst kan man önska att identitetspolitikens intåg faktiskt väckt socialdemokratin och man nu de facto vill prata klass och föra klasspolitik.

Men är man mer cyniskt lagd kan man i stället se det som att den förnyade kraft klassretoriken fått bara är ett försök att dämpa en debatt om identitet, som man tycker skrämt iväg den vita arbetarklassen.

Vänstern inom partiet har törstat efter en klassretorik så länge att den inte ens ser några dolda motiv. Eller så bryr man sig inte, för kanske har man själv ett intresse av att dämpa den typen av retorik. Här någonstans kommer man till pudelns kärna. För när vi pratar om mångfald och representation så pratar vi onekligen också om makt.

Att fler ska dela på makten och representera den kräver onekligen att andra som är vana vid att ha den får ta ett steg tillbaka. Det finns flera studier som visar att den vita mannen anser sig förfördelad i samhället. Garanterat går samma män att finna inom den breda vänstern – män som anser sig begåvade och högst kvalificerade men som minsann aldrig fått den post de förtjänar, för de är ju inte invandrare eller kvinnor.

Att den här kritiken kommer i en tid där delar av socialdemokratin i allra högsta grad bedriver identitetspolitik, gör den kanske än mer osmaklig. För när ledande socialdemokrater talar om att vi ska göra det som är bäst för Sverige så talar man samtidigt om för landets medborgare att vår identitet, vårt intresse, ligger i nationsgemenskapen och inte i klassgemenskapen.

När vi pratar om flyktingar som potentiella systemkollapsörer så värnar vi snarare ett system än eventuella kamrater som är födda utanför vår nationalstat. Socialdemokratin har aldrig varit en nationell angelägenhet, socialdemokratin har alltid varit en internationell rörelse bortom nationens gränser.

I detta samhällsklimat har vänstern allt att vinna på att snegla på USA och Bernie Sanders kampanj. Där har en socialdemokrat lyckats samla en vit arbetarklass och medelklass samt stora minoritetsgrupper.

Alla kan identifiera sig med denna vita, medelålders man. Han har inte kvävt debatten om rasifiering – han har lyft den. Han talar om öppna gränser och han talar om samanhållning, att vi alla i grunden har en sak gemensamt – vi är lönearbetare. Men hans största framgång ligger i att han också lyckats identifiera de andra, den lilla del som äger. En relevant socialdemokrati ska lyfta blicken och vara i takt med tiden.

Vi måste samla arbetarklassen utan att blunda för det faktum att även om Daniel från Ytterby och Ahmed från Tensta båda kommer ha svårt att få bostad så kommer Daniel aldrig diskrimineras för sitt namn.

Vi måste vara en rörelse som uppmanar människor att identifiera sig med dem som kommer hit. En rörelse som pratar arbetarklass och medelklass men som faktiskt också vågar prata om överklassen. En rörelse som upprörs mer av Panamaaffären än av identitetspolitiken.

Shaniaz Hama Ali, ekonomiskpolitisk talesperson, SSU.