Socialdemokratin drar längsta strået

Ledare Regeringsbildningen försvåras av en tom borgerliga mittfåra, av Sverigedemokraterna och att Socialdemokraterna är historiskt små. Men förhandlingarna om regeringsmakten är inte, som förutspåtts, en helvetets förgård för varken socialdemokratin eller för demokratin.

I väntan på Stefan Löfvens möte med talmannen svävar Sverige i parlamentarisk limbo. Ingen vet, alltför många tycks veta. Enligt konventionell sanning ska regeringsbildningens krumbukter gröpa ur förtroendet för etablerade partier. Hittills stämmer det inte.

Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning för november 2018 tecknar en annan bild av den politiska hösten. Socialdemokraterna går framåt – rejält – med 2,2 procentenheter.

Dessutom växer avstånden mellan blocken. De rödgröna får 42,9 procent jämfört med 37,5 för Allianspartierna, en skillnad på 5,4 procentenheter. Både Moderaterna och Kristdemokraterna tappar väljare till Sverigedemokraterna. Men högerblocket tappar i styrka för att Liberalerna förlorar röster över blockgränsen.

SCB berättar förstås inte hela historien om hur väljarna ser på partiernas agerande under den segdragna regeringsbildningen. Ändå är det en viktig glimt, inte minst av hur de borgerliga partiernas ivriga tävlan efter uppmärksamhet straffar sig.

Väljarna verkar belöna det trygga och tillbakalutade snarare än den skarpa högergir som somliga efterlyser

Att ett parti med 5,5 procent av väljarstödet kräver att Socialdemokraterna gör en »rejäl högersväng« för att tillåtas regera är inte seriöst. Alldeles oavsett om Jan Björklund symboliskt söker bekräfta Alliansens högerprofil eller inte.

Samtidigt vore det förödande för socialdemokratin att blunda inför det svaga valresultatet och gotta sig i höstens uppgång. Partiets strukturella problem är på riktigt.

Tankesmedjan Tidens rapport om Socialdemokraternas resultat i kommunvalen, Kommunpartiet inför verkligheten, understryker tappet högerut: partiet backar i 251 av landets 290 kommuner – och särskilt på sjukvårdsfrågan.

Men svårigheterna med att sy ihop en regering beror inte bara på ett historiskt svagt S utan belyser också hur tomt det är i den borgerliga mittfåran.

Alliansen som politiskt projekt flätade inte bara samman ett regeringsalternativ, det knuffade över tid partierna högerut. Formuleringarna i dåvarande Folkpartiets program inför valet 1994, Folkpartiet – den tredje kraften i svensk politik, är en slående kontrast till 2018: »Med moderaterna blir det mindre av social välfärd, mindre gemensamt finansierad barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård. Och sämre trygghetsförsäkringar. Och jämställdhet mellan kvinnor och män har aldrig varit någon hjärtefråga för moderater.«

Vilken liberal vågar yttra något liknande i dag?

Högerkantringen inom borgerligheten gör att mittenalternativet med en socialdemokratisk statsminister är snårigt och Sverigedemokraternas styrka så gott som omöjliggör en Alliansregering. Kanske är de två alternativen som finns kvar en socialdemokratisk enpartiregering med stöd från MP, C och L, eller en moderat-kristdemokratisk regering, med mer eller mindre öppet stöd av Sverigedemokraterna, och som åtminstone tolereras av C och L.

På spel står skatterna, arbetsrätten, välfärden – och människovärdet. Fyra år av högerpolitik på SD:s villkor i ett samhälle på väg in i lågkonjunktur vore katastrofalt. Vi har helt enkelt inte råd med varken större klyftor eller en politik som ställer människor mot varandra.

Men kanske signalerar siffrorna från SCB trots allt något hoppfullt. Förhandlingarna om regeringsmakten är inte, som förutspåtts, en helvetets förgård för socialdemokratin. Väljarna verkar belöna det trygga och tillbakalutade snarare än den skarpa högergir som somliga efterlyser.

Dagspolitikens demokratiska mangling klär snarare av den höger som ivrigt ropar i falsett. Och bra är det. För är det något vi behöver är det en politisk debatt som belönar de långa linjernas eftertanke framför klickvänliga kravlistor.