Ledare SPD:s prekära läge har en särskild laddning. Det är socialdemokratins moderskepp och Tysklands äldsta parti. Det skriver Håkan A Bengtsson.
Kristdemokraten Friedrich Merz tar nu över kanslerposten i Tyskland. Socialdemokraten Olaf Scholz lämnar med ålderns rätt, han är ju 67 år och har förlorat valet. SPD-ledarens avskedstal var som vanligt nedtonat, han är ingen agitator. Några synbara känslouttryck var det inte fråga om. Möjligen ger det en bild av stämningsläget i den europeiska socialdemokratin. Scholz är en habil och seriöst arbetande politiker. Regeringsduglig, kompetent och synnerligen erfaren. Men i politiken behövs både hjärta och hjärna.
SPD:s valresultat var det sämsta sedan slutet av 1800-talet. Nu har väljarstödet för Socialdemokraterna i Tyskland dalat i en lång rad val, med undantag för en uppgång i valet 2021, ett valresultat som överraskande gjorde Scholz till kansler.
Men även andra socialdemokratiska partier i Europa har som bekant tappat stöd under de senaste decennierna. Det gäller i princip för alla europeiska länder. Det finns några möjliga undantag, socialistpartierna i Spanien och Portugal håller ställningarna någorlunda. Labour har gjort en comeback i Storbritannien efter 14 år i opposition. Även i Skandinavien är de socialdemokratiska partierna med i matchen. I andra länder ser det dystrare ut. I öst har de av historiska skäl aldrig fått något riktigt fotfäste.
SPD har en lång resa framför sig. Vilket det minskade stödet bland arbetarväljarna illustrerar väl.
SPD:s tillbakagång i det här valet är orsakat av en mycket speciell händelseutveckling. Ukrainakriget ritade om den politiska kartan, inflationen gröpte ur vanligt folks plånböcker och när gaskranarna från Rysslands stängdes av fick Tyskland inte bara höga energipriser, utan även stora ekonomiska problem, landet är nu inne på sitt tredje år av recession. Ovanpå detta har vi förstås invandringskritiken, som fått näring av den senaste tidens dödliga våldsdåd utförda av asylsökande. Då är det inte lätt att bli omvald. Inte för något parti eller någon politiker. Men SPD:s tapp var extremt stort, partiet förlorade 36 procent av sin väljarandel jämfört med valet 2021.
SPD:s prekära läge har förstås en särskild laddning. SPD är socialdemokratins moderskepp och Tysklands äldsta parti som i år firar 150-årsjubileum. SPD blev i samband med Tysklands relativt sett sena industrialisering ett stort massparti med bas i starka fackföreningar och i arbetarklassen. Fram till 1933 var SPD det största socialistiska partiet i väst. Partiet satte sin prägel på Weimarrepubliken som utropades av SPD:s Philipp Scheidemann från en balkong i riksdagshuset den 9 november 1919. Samma dag proklamerades även den tyska socialistiska republiken av Karl Liebknecht från en balkong i kejsarslottet som spartakisterna hade intagit. Sedan följde uppslitande kortare inbördeskrig. Weimarrepubliken formades i hög grad av socialdemokraterna. SPD:s Friedrich Ebert blev dess första president. Men den nya demokratin var inte tillräckligt stabil, och pressades både från höger och vänster. När nazisterna 1933 under den nytillträdde Adolf Hitler röstade igenom att han och hans parti skulle få diktatorisk makt var SPD det enda parti som röstade mot. Kommunisterna hade redan förbjudits. Allt detta har förstås en särskild historisk laddning. SPD har hamnat på rätt sida av historien i försvaret av demokratin. Men det garanterar inte att ett parti har en framtid för evigt.
Efter andra världskriget formade de stora ”folkpartierna” SPD och CDU från 1949 Västtyskland, men den nya demokratin skulle domineras av kristdemokraterna. Under senare delen av 60-talet blev Willy Brandt kansler och han efterträddes av Helmut Schmidt som förlorade makten 1982. Först 1998 vann Gerhard Schröder ett val för SPD igen. Nu har Olof Scholz precis varit kansler i tre år och SPD befinner sig i en riktig vågdal. En återkomst känns tämligen avlägsen, valresultatet 2025 är ett hårt slag.
Läget är förstås inte hopplöst. Om man räknar in SPD, De gröna och Vänsterpartiet Die Linke (som nu har genomgått en förändring) så röstade nästan 40 procent av väljarna på ”progressiva partier”. 30 procent röstade kristdemokratiskt. Populisterna på höger och vänsterkanten 25 procent.
SPD har en lång resa framför sig. Vilket det minskade stödet bland arbetarväljarna illustrerar väl. 2021 var SPD det största partiet i arbetarklassen. Den här gången är AfD det största ”arbetarpartiet” tätt följt av CDU, medan SPD nu har förpassat till tredje plats. SPD har i och för sig aldrig varit lika dominerande i arbetarklassen som Socialdemokraterna i Sverige, många arbetare har röstat på Kristdemokraterna, medan Moderaterna i Sverige aldrig haft någon bas bland arbetare att tala om. Kan man tänka sig ett arbetarparti utan arbetare? Och vad betyder det här för självbilden och självförtroendet, för att inte tala om partiets identitet? Den socialdemokratiska krisen på 2020-talet har många dimensioner, men det minskade väljarstödet i arbetarklassen är något av en existentiell utmaning.
Det folkliga missnöjet i vår tids kanaliseras av högerradikala eller högerextrema partier, inte av socialdemokratiska och progressiva partier på samma sätt som tidigare. Utmaningen nu är att erbjuda ett löfte om reella förändringar (inte status quo), utan att hamna högt uppe i det blå eller förfalla till oseriös populism. Högerpopulism utlovar en återgång till det förgångna, eller ett en illusion om förflutenhetens politiska landskap. Ett progressivt svar måste erbjuda förändring och förnyelse. Det kräver politiker som har ett folkligt tilltal, som vet vad som rör sig i samhället. Låt oss kalla det ledarskap. Men det krävs också organisering. Det är avgörande och nödvändigt att vara med i beslutsprocesserna och kompromissa, men också att samtidigt driva på, även utifrån. Progressiva måste vara sin egen bästa opposition. Politiken kan inte bara befolkas av personer med högre utbildning. Därför är representation viktig på alla nivåer i partierna och i politiken. Framgångsrika partier äger en förmåga att måla upp en bild av en bättre framtid och formulera en politik som rör oss i den riktningen. Lägg sedan till organisering, dynamiskt ledarskap och en bredare representation, ja, då ter sig framtiden genast ljusare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
