Ledare Det är fel tid att avge tvärsäkra analyser redan nu, men helt klart är att Socialdemokraternas agerande blir helt avgörande för möjligheten att forma en opposition, och mobilisera.
”Sveriges statsminister erkänner valnederlag till block som leds av högerextrema Sverigedemokraterna.”
The Guardians rubrik efter beskedet att Magdalena Andersson avgår som statsminister säger det svart på vitt: det här är inte Ulf Kristerssons valseger. Alldeles oavsett om SD plockar ministerposter eller inte så blir nästa regering den mest högervridna i modern tid.
Opinionsbildare, partiföreträdare och tyckare har redan deklarerat tvärsäkra analyser om valresultatet. Som så ofta är det socialdemokratins fel. Fastän partiet gör den största ökningen på 20 år. V-ledaren Nooshi Dadgostar går så långt att hon, genant nog, skyller det egna partiets usla siffror på Socialdemokraterna.
Men vid sidan om det parlamentariska slitet krävs en organisatorisk upprustning
Visst finns det rejäla revor i den socialdemokratiska väven. Partiet står inför ett monumentalt politiskt och organisatoriskt arbete. Om förlorade väljargrupper, om ideologisk inriktning – och rollen i opposition.
Men att redan nu, med provocerande glupskhet, slå fast sanningar är inte bara dumt. Det är intellektuellt ohederligt.
Arbetarrörelsen har ingen anledning att skämmas. Hundratusentals valarbetare, politiska som fackliga, mobiliserade väljare och visade varför socialdemokratin är den viktigaste garanten mot högerpolitik och rasism. I många tidigare knallblå kommuner är det numera rödgrön majoritet. Enligt preliminära siffror är S i särklass största parti – och ökar – bland LO-väljare. Medlemmar och aktivister har all anledning att sträcka på sig.
Under onsdagskvällens tal listade Magdalena Andersson tre avgörande uppgifter för S: erbjuda politiska alternativ, granska högerregeringen och stå redo att leda landet om regeringen klappar ihop.
Men vid sidan om det parlamentariska slitet krävs en organisatorisk upprustning. Som lagar glappet mellan självbilden och verkligheten, mellan det önskvärda och det faktiska. Väljartappet bland viktiga grupper, inte minst i bruksorter och förorter, är allvarligt.
För bryta ny mark bland väljare krävs mobilisering i hela landet och facklig-politisk aktivism på arbetsplatser. Längs loftgångar i miljonprogramsområden. I tidigare bubblande, numera igenbommade, centrumgator i bruksorter. Bland småföretagare, akademiker, arbetare och föräldrar.
Socialdemokratin är den viktigaste kraften för att stå emot högerkonservatismens och rasismens avgrund. Politiken måste knytas till arbetar- och medelklassens överlappande intressen. Hämta kraft i människors minsta gemensamma nämnare. Förena där andra splittrar. Och inte ställa stad mot land, infödd mot inflyttad eller förort mot bruksort.
Omfördelning och utjämning står inte i motsats till en progressiv politik som tar strid för minoriteter, migranter eller flyktingar. Antirasismen hänger ihop med kampen mot klassamhället. Socialdemokratin ska vara naturligt hemvist för de rädda, de hunsade och de som drabbas hårdast av högerregeringens politik. Arbetarrörelsen ska försvara där andra angriper, attackera när rättigheter hotas.
När högerextremisten Jair Bolsonaro vann valet i Brasilien 2018 publicerade tatuerarartisten Thereza Nardelli en teckning med orden som ringar in uppgiften också här:
”Motståndets första grund: ingen släpper någon annans hand.”
Det rasistiska tankegodset hittar sitt bränsle i klassamhällets inneboende motsättningar. Flammar upp när klassklyftorna ökar, när tryggheten rycks undan. Nu behövs en socialdemokrati som, med både rasismen och klassamhället som huvudfiender, går i opposition med lika delar allvar som iver. Just där, i vår gemensamma vrede och längtan, byggs morgondagens rörelse.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
