I Serbien och i Bosnien-Hercegovina har de socialdemokratiska partierna förlorat valen på ett spektakulärt sätt under 2014. Sammanbrottet är i det närmaste totalt. I Makedonien förlorade man det fjärde valet i rad.
För det Socialdemokratiska partiet (SDP) var kollapsen ett faktum vid valen i oktober i Bosnien och Hercegovina. Två av tre väljare lämnade partiet. Endast 6 procent av rösterna kvarstod av de 17 procent man vann vid valsegern 2010.
På motsvarande dramatiskt vis imploderade Demokratiska partiet (DS) i valen i Serbien i mars och partiet backade från 22 till 6 procent. Socialdemokratiska Unionen (SDSM) i Makedonien backade återigen och fick 25 procent i valen i april.
I dessa val var den nationalistiska retoriken oförsonligare än på länge. Vissa talar om en återgång till stämningarna innan krigets utbrott i början av 1990-talet. Men SDP:s stora väljarförlust skapades inte av nyväckt nationalism utan i huvudsak av interna splittringar och av partiets misslyckanden i regeringsställning.
Den före detta presidenten och tidigare SDP-företrädaren Zeljko Komsics utbrytarparti vann 18 procent av rösterna och därför, som Christina Bergman skrev i sin krönika för Dagens Arena, verkar väljarna i första hand straffat SDP snarare än flytt högerut.
I Serbien står premiärminister Aleksandar Vucic stadigt som landets starke man efter nyvalet i mars. Hans konservativa parti SNS vann makten med en förkrossande majoritet, media kontrolleras i det närmaste totalt och en oroväckande sammanblandning av stat och parti har inletts.
Rädslan sprider sig återigen i Serbien och Vucics unika särställning stärks då DS i princip utraderats. Från att ha varit revolutionens hopp i början av 2000-talet var det ytterst nära att partiet inte passerade tröskeln. Man splittrades några månader innan valet i ett persongräl som fortfarande pågår, vilket medför att de auktoritära tendenserna förstärks i avsaknaden av en enad opposition.
I Makedonien har SDSM sent omsider påbörjat ett förnyelsearbete. En ny partiledare har valts och ett nytt politiskt program antagits. Det konservativa och auktoritära VMRO-DPNE, med sitt breda klientelistiska nätverk, sina förtäckta och öppna hot mot kritisk opposition, sammanblandning av stat och parti och en i allt väsentligt total kontroll över medielandskapet, vann återigen med stor marginal. Svaret på denna offensiv är SDSM trots förändringarna skyldigt ända sedan valförlusten 2006.
Socialdemokraternas förlustval beror både på partiernas oförmåga att leverera vad de lovar och den klyfta som vuxit sig allt större mellan dem och vanliga medborgare. I Bosnien och Hercegovina och Serbien vanns makten med löften om omfattande ekonomiska och sociala reformer riktade mot ökande arbetslöshetssiffror, sviktande ekonomi och utbredd korruption. En i det närmaste kronisk oförmåga präglade dock regeringstiden och i samma takt som skandaler kopplat till maktkorruption, nepotism, och interna splittringar avlöst varandra har väljarnas förtroende dränerats.
Krisen för socialdemokratin på Balkan är djup: idémässigt, organisatoriskt, företrädarmässigt och programmatiskt. Förtroendet har förlorats. Framtiden hänger på om partierna klarar av att reformera sig själva, göra upp med korruption och interna stridigheter, återkoppla till gräsrötter och väljarbas, öppna upp för ökat medlemsinflytande och hitta tillbaka till en förnyad framtidstro och tydliga politiska visioner.
Jonas Andersson och Mikael Leyi, handläggare för Västra Balkan på Palmecentret
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
