Det stormar i Liberalerna. Under den gångna veckan har den gamla konflikten mellan de så kallade socialliberalerna och kravliberalerna i partiet blossat upp inför öppen ridå.
Som progressiv är det frestande att stämma in i hyllningskörerna till Birgitta Ohlsson. Kanske för att det är politiker som Birgitta Ohlsson som kan sitta på nyckeln till att bryta upp blockpolitiken i vidare mening. Men även för att Birgitta Ohlsson kulturellt känns hemma i vänstern. Hon är vegetarian, en hängiven feminist och antirasist, får priser på Gaygalan för sitt arbete för HBTQ-personers rättigheter och så vidare.
Efter åtta år av Jan Björklunds batongliberalism är det inte heller konstigt att det känns uppfriskande med en liberal som vill plocka upp skärvorna av det socialliberala arvet från Bengt Westerberg.
Och tiden för en socialliberal diskurs om lika livschanser är minst sagt mogen. Under 2014 lämnade drygt 13 procent av eleverna grundskolan utan att få gymnasiebehörighet. Det är en hög siffra i sig, men motsvarande siffra för elever vars föräldrar enbart hade förgymnasial utbildning var nästan 44 procent. Det är tydligt att Sverige inte längre förmår att skapa lika livschanser mellan individer.
Men socialliberalism förpliktigar.
Det handlar om maktkritik. Om att utjämna livschanser. Om omfördelning och hårda ekonomiska frågor. Och i de frågorna sällar sig Birgitta Ohlsson till en linje som är långt från socialliberal.
Allra tydligast syns det i den ekonomiska politiken och i arbetsmarknadspolitiken. Birgitta Ohlsson protesterar ofta högljutt i frågor om främlingsfientlighet och rasism. Men var fanns hennes socialliberala patos när Jan Björklund tidigare i år gick ut och krävde sänkta löner för unga och nyanlända?
Och det är sällan man hör Ohlsson prata om vilka skatter hon vill höja, trots att välfärden – vårt viktigaste verktyg för att skapa lika livschanser mellan människor – står inför stora finansiella utmaningar med allt färre som ska försörja allt fler i framtiden. I stället pratar hon nästan uteslutande om vilka skatter hon vill sänka.
En sann socialliberalism är kritisk mot auktoriteter – oavsett vem som sitter på makten. Med en sådan utgångspunkt borde det vara lika naturligt att försvara individen mot orättfärdiga offentliga ingrepp som mot företag som utnyttjar sin arbetskraft. Men nästan alltid rusar Birgitta Ohlsson, precis som andra samtida liberaler, till företagens försvar.
Inte heller gick det att urskilja en kursändring när Birgitta Ohlsson i går tog bladet från munnen i P1 Morgon. I intervjun säger hon att det inte är ett problem att »värna om utsatta människor« samtidigt som man för en »tuff ekonomisk politik med skarpa skattesänkningar«.
Det är ett typiskt Birgitta Ohlsson-citat. Too good to be true.
Under den ytliga personkonflikten mellan Birgitta Ohlsson och Jan Björklund gömmer sig en djupare existentiell kris för liberalismen. Överallt i Europa utmanas liberala partier av konservativa krafter som återlanserar nationalismen som svaret på vår tids utmaningar.
Att det finns politiker som Birgitta Ohlsson som tar strid emot en sådan högervridning är viktigt. Men det krävs mer än bara ord om Liberalerna ska kunna hitta tillbaka till sina socialliberala rötter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
