Det svenska folkets stöd för svenskt Nato-medlemskap sjunker i den senaste mätningen. Siffrorna är de lägsta på över 15 år och visar att varannan svensk säger nej till medlemskap. En knapp fjärdedel är för. Samtidigt utgör Nato den svenska säkerhetspolitikens kanske viktigaste forum. Det är viktigare än någonsin att våra politiker utreder och förmedlar hur Sverige och Nato förändras och vilka konsekvenser det får för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Sverige har ett av världens mest Nato-anpassade försvar. Mikael Holmström konstaterar att 913 av 945 svenska militärer i internationell tjänst verkar i Natoledda insatser. För FN-ledda fredsfrämjande insatser är motsvarande siffra 23 personer. Vi har en Nato-delegation och en Nato-ambassadör vid alliansens högkvarter i Bryssel och Sverige deltar i fler Nato-kommittéer än många av alliansens formella medlemmar. Det finns inga tecken på att denna utveckling kommer att vända under sittande regering. Vårt försvar omvandlas från ett traditionellt territorialförsvar till en insatsorganisation som ska verka internationellt, och Nato är den enda organisationen med kapacitet att leda stora militära insatser.
Men att Sverige i all substantiell mening närmar sig Nato beror inte bara på vår egen politik. Det har också att göra med Natos egen utveckling. När alliansen i november 2010 antog ett nytt strategiskt koncept – riktlinjer för vad Nato ska vara och göra – blev resultatet en ny inriktning som både stärker och breddar Natos roll i internationell säkerhetspolitik. Strategin öppnar också upp för ökat samarbete med partnerländer som Sverige.
Den nya strategin lägger större vikt vid internationell krishantering. Nato konstaterar att medlemsländernas säkerhet kan hotas av instabilitet och kriser utanför alliansens gränser, och insatser som den i Afghanistankriget framstår som Natos främsta uppgift. Dessutom ska Nato för första gången träna civila specialister och utveckla sitt samarbete med EU i syfte att anlägga ett civil-militärt helhetsperspektiv på kriser och konflikter.
Att Nato vill utöka sin säkerhetspolitiska roll lyser också igenom i förstärkandet av artikel 5 om kollektivt försvar. I det nya konceptet förpliktigar sig alliansens medlemmar till att skydda varandra mot ”nya hot”. Dit räknas till exempel cyberhot, terrorism och bristande energisäkerhet. Förstärkningen av artikel 5 manifesteras också i att Nato ska utveckla sin försvarsplanering, det vill säga sin beredskap.
Natos nya inriktning påverkar både Sveriges närområde och våra insatser i länder och regioner långt bort. Den ökade beredskapen har varit ett krav från de baltiska länderna som efter Georgienkriget efterfrågat tydligare garantier för att Nato kommer att agera vid hot eller attack mot Baltikum. Vill Nato räkna in svenskt luftrum i sin försvarsplanering och sina övningar för Baltikum och hur tänker regeringen kring det?
Sveriges försvars- och säkerhetspolitik internationaliseras och inordnas alltmer under Nato-ledda operationer. Samtidigt konstaterar Riksrevisionen i en rapport från mars 2011 att regeringen ”inte har konkretiserat mål eller motiv” för svenska internationella insatser. Vi behöver utreda vad det betyder att vårt internationella engagemang i ökad grad sker inom ramen för Nato och de hotbilder som där identifieras. Vilka strategiska bedömningar och vilken beredskapsplanering kommer Natoländer att göra i syfte att säkra tillgången till olja och gas? Hur kan det inverka på alliansens agerande gentemot olje- och gasexporterande stater?
Om energisäkerhetens centrala plats i det kollektiva försvaret resulterar i en hårdare ton mellan Nato och Ryssland kan det innebära ett försämrat läge i vårt närområde. Lika intressant är relationen mellan Nato och oljeproducerande länder i Mellanöstern. USA:s och EU:s oljeberoende medför ett stort intresse av vilka som sitter på makten över oljeproduktionen. Vi har redan bevittnat hur detta kan resultera i högst tveksamma och utdragna militära insatser.
Vi behöver också granska vad Natos ökade fokus på helhetsperspektiv och civil-militär samverkan innebär för hur resurser fördelas och används. I hur stor utsträckning får utvecklingsmedel och humanitärt bistånd styras av var de militära resurserna sätts in? Det är inte alltid i de fattigaste länderna som militära operationer genomförs. Tunga aktörer som Svenska Afghanistankommittén och Röda Korset har understrukit vikten av att humanitärt bistånd och militära representanter inte kopplas samman eftersom det äventyrar den trovärdighet och dialog med olika parter i konflikten som biståndsorganisationer behöver för att kunna göra sitt jobb.
Att svenska folket säger nej till formellt medlemskap i Nato betyder inte att det säger ja till alla former av substantiellt samarbete och anpassning. Det behövs en utredning där Sveriges samarbete med Nato tydliggörs och utvärderas utifrån de förändringar som både Nato och Sverige genomgår.
Sofia Tuvestad, konsult och skribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
