söndagskrönikan Det är en privilegierad vänster som kritiserar regeringens överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna. Som kan vara lite mer rakryggade, vifta med snygga reservationer och stå upp mot urvattnade kompromisser, skriver Veronica Palm.
Kanske är det som med läsglasögon, bara ännu ett tecken på att jag träder in i den ädla tantålden. I vart fall kommer jag på mig själv med att allt oftare nynnar på visor jag lärde mig som ung. Inte sällan Björn Afzelius och rader som ”Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För de flesta är det en livsnödvändighet.” En osedvanligt bra beskrivning av det parlamentariska läget. För det är en privilegierad vänster som kritiserar regeringens överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna. Som kan vara lite mer rakryggade, vifta med snygga reservationer och stå upp mot urvattnade kompromisser.
Jag menar inte att det inte behövs en opposition från vänster. De gör det absolut, kanske mer än någonsin när dumhögern vinner mark i debatten. Men faktum kvarstår. Det är ett privilegium.
Jag skulle kunna ägna en hel krönika åt att rabbla punkter ur överenskommelsen som försämrar löntagarnas villkor och ökar jämlikheten, men till syvende och sist handlar det ändå om att alternativet är sämre. Att överlämna landets framtid till en mörkblå höger med bruna inslag skulle vara förödande för vanliga människor. För de flesta är politik som sagt en livsnödvändighet, och då är socialdemokratins uppgift att laga efter läge och göra så gott det går.
En kompromiss är en kompromiss och ska vårdas av alla ingående parter. Någon kanske säger att det krävs extra mycket av den största parten. Det kan vara sant, men det kan aldrig räcka för det socialdemokratiska partiet att administrera det minst dåliga. Människor har rätt att förvänta sig mer.
Det krävs att det socialdemokratiska partiet blir mer socialdemokratiskt, helt enkelt.
För att inte duka under av kompromissande krävs en politisk kompass och tydlig viljeriktning. Det krävs att det socialdemokratiska partiet blir mer socialdemokratiskt, helt enkelt.
I veckan samlas socialdemokraterna till kongress. Den första stora samlingen efter valet och efter uppgörelsen med de borgerliga. Ett forum för samtal om framtiden, beslut om det egna partiets riktning och en chans att visa upp ett parti som vill mer. För när en är så himla bra på att regera och kompromissa finns risken att det en är tvungen att göra också saluförs som det en önskar. Det är farligt, men helt mänskligt, alla vill ju framstå som vinnare. Men om januariöverenskommelsen ska vara värt det höga politiska priset måste den behandlas som en kompromiss.
Socialdemokratin är som bäst när den kombinerat att ta ansvar för nuet, bottna i människors vilja till förändring och förbättring och med tydliga ideologiska visioner på både kort och lång sikt. Att bara ha visioner blir för flummigt, att bara kanalisera människors vilja för gnälligt och att bara ta ansvar för opolitiskt. Det är just kombinationen som är svensk socialdemokratisk styrka. I en tid där vi inte saknar utmaningar krävs en socialdemokrati som är sitt bästa.
Mina läsglasögon och jag kommer att åka till kongressen och följa debatten. Jag tvivlar inte en sekund på partiets förmåga och vilja att spetsa visioner, men det krävs också mod. Mod och ork att stå upp för en idé om frihet, jämlikhet och solidaritet i en tid när en är tvingad att regera utifrån kompromisser. Jag hoppas kunna sätta mig på tåget hem om en vecka efter att ha besökt en modig partikongress. För en agenda för ökad jämlikhet är en livsnödvändighet, för de allra flesta människor och för det socialdemokratiska partiet.
Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som “Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
