En manifestation förändrar ingenting över en natt, men förhoppningsvis får det folk att förstå hur välfärden nedmonteras i rask takt och att ingen i dag går trygg, skriver Monica Armini som är aktiv i Solrosuppropet.
Arbetslinjen. Smaka på ordet. Vad betyder det för dig? Horder av kärnfriska människor som äppelkindade skuttar iväg till arbetet med fjäderlätta steg varje dag, likt figurer i en nationalromantisk målning? Eller sjuka och funktionsnedsatta som med väldigt mycket piska, och ingen morot alls, släpar sig till arbetsförmedlingen för att prövas mot arbetsmarknaden och jobb som de näppeligen klarar av och än mindre tilldelas lön för?
Det ska löna sig att arbeta heter det. Och visst, så långt håller väl de allra flesta med. Att jobb ska ge lön är ju en självklarhet i ett land som inte tillåter slaveri eller människohandel. Och man ska självklart få en lön som motsvarar den prestation man utför på arbetsplatsen. Men man kan ju göra arbetet lönsamt på två sätt – antingen så förbättrar man villkoren för de som jobbar, eller så försämrar man för de som råkat hamna utanför arbetsmarknaden, drabbats av sjukdom eller fått ett funktionshinder. Exempel på sådana försämringar är utförsäkringarna och fas 3.
Under påsk förra året genomfördes en politiskt och religiöst obunden manifestation, Påskuppropet, mot utförsäkringarna – det vill säga den åtgärd man hamnar i efter två och ett halvt år i sjukskrivning. Sjukpenningen ersätts då med aktivitetsstöd och den sjuke ska arbetsprövas på ett individuellt anpassat sätt, så kallad arbetslivsintroduktion. I praktiken kan det innebära vad som helst mellan ingen sysselsättning alls, till att man får arbeta med kvalificerade uppgifter utan nästan någon ersättning. Har man ingen a-kassa sedan tidigare, blir ersättningen mycket låg och man får själv stå för resekostnader på upp till 600 kronor per månad för att ta sig till ALI-platsen (om man nu fått en sådan).
I år görs liknande manifestationer runtom i landet. Problemen med utförsäkringarna har ju tyvärr inte försvunnit, stor medial uppmärksamhet till trots. Skillnaden i årets upprop är att även fas 3 ges utrymme. Fas 3 är ju i mångt och mycket de arbetslösas motsvarighet till utförsäkring. Tanken från alliansen har säkert varit god. Jag vill inte tro att någon med avsikt velat skapa ett arbetsmarknadens B-lag. Men så har tyvärr blivit fallet. Både ALI-platser och fas 3-anställningar handlar om att människor ska utföra arbete till en ovärdig ersättning och utan anställningstrygghet.
För att få en sjuk människa frisk behövs adekvat vård, tidig rehabilitering och en tillvaro som inte rasar ihop ekonomiskt. För att en långtidsarbetslös ska kunna få ett jobb kan det behövas utbildning, praktik som är relevant för blivande arbetsgivare, samt att privatekonomin inte raseras totalt.
Kanske finns det just nu en trötthet kring socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitiken? Årets Solrosupprop har i varje fall varit svårare att få igång. Här i Göteborg till exempel, blir det ingenting alls. De som var med förra året är fortfarande inte kärnfriska och äppelkindade och orkar helt enkelt inte dra lasset en gång till. Många andra orter kommer dock att ordna något på annandag påsk. Och Solrosuppropet har redan figurerat en del i media under våren.
En manifestation förändrar ingenting över en natt, men förhoppningsvis får det folk att förstå hur välfärden nedmonteras i rask takt och att ingen i dag går trygg. För hur kan just du vara säker på att aldrig drabbas av en lång och svår sjukdom, en olycka, eller vara förvissad om att du inte förlorar ditt jobb? Med välfärden avvecklad lever vi alla i riskzonen.
Monica Armini, Solrosuppropet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
