I Malmö ryms både fattigdom och framtidstro. Men statistiken berättar om en dyster och oroande verklighet.
»Ny park på torget. Finare fontän. Inte sälja droger. Inga brända bilar. Mammor och pappor som bryr sig.«
Suad 14 år skriver sin önskelista. Han bor i ett område i Malmö som i mer än 20 år varit fullt av knark och social utsatthet. En förskola har tvingats flytta på grund av skottlossning. Lars Åberg berättar om detta i sin personliga och djuplodande reportagebok Framtidsstaden.
»Välkommen till Malmö. Staden där det händer.« När kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) hälsar nyinflyttade välkomna är det med berättelsen om staden som motor i Öresundsregionen, mångfalden, och »en stad som är ganska nöjd med sig själv.« Men staden där svensk socialdemokrati föddes innehåller både det innovativa och det destruktiva.
Malmö har blivit känt för förnyelse, spektakulära byggnader, staden har fått universitet, unga människor flyttar in. Andelen invånare mellan 25 och 40 är högre än i riket (2015). Andelen invånare från Europa och övriga världen är 13 respektive 16 procent mot 6 och 9 för riket i snitt.
Det är en på många sätt öppnare och mer spännande plats än för 30 år sedan. Unga kvinnor liksom unga och medelålders män (om än i lägre grad) har oftare eftergymnasial utbildning än rikssnittet. Men i övriga grupper är siffrorna omvända. Och behörigheten till gymnasieskolan ligger lägre än i riket (2016): 81 procent respektive 87.
Även om det rödgröna styret sig anstränger sig för att göra Malmö bra för alla finns det en oroande berättelse om Malmö här, i vår officiella statistik. Lite mindre spektakulär än dödsskjutningar, men minst lika dramatisk. Statistiska centralbyrån, SCB, Boverket, Folkhälsomyndigheten och Brottsförebyggande rådet visar att de ekonomiska och sociala förutsättningarna är sämre för Malmö på nästan varje område:
Valdeltagandet hör till landets lägsta. 79,7 procent röstade i riksdagsvalet 2014, jämfört med rikssnittet på 85,8 procent.
Arbetslösheten i åldersgruppen 25-44 år ligger på 10 procent mot rikets 4,8 procent. Endast 66 procent av 20-64-åringarna jobbar, jämfört med rikssnittet på 77.
Låga inkomster har 33 procent av kvinnorna och 32 procent av männen jämfört med rikets 21 respektive 19 procent. Andelen höginkomsttagare bland kvinnor är 10 procent och män 19, jämfört med rikets 13 respektive 27.
Andelen familjer med låga inkomster och barn är 50 procent medan den i riket är 36. Andelen barn med utländsk bakgrund som finns i ekonomiskt utsatta hushåll (barnfattigdomsindex 2014) är 44 procent mot rikets 28.
21 procent av familjerna har sjuk- och aktivitetsersättning mot rikssnittet på 17.
Sjukdagarna (2015) är 83 jämfört med 71 per person och år för kvinnor i åldrarna 55-64 år.
Trångboddhet gör det ännu svårare att klara skolan. Suad får sämre livschanser.
Andelen anmälda brott per 10 000 invånare (2015) är i Malmö kommun 1849 jämfört med rikets 1534. Varav våldsbrott 158 respektive 111. Samtidigt klaras färre brott upp, rapporterade nyligen Svt:s Aktuellt.
Antalet påbörjade bostäder per 1000 invånare (2016) är 6,1, jämfört med Storstockholms 8,5 och Storgöteborg 7. I Stormalmö är småhusbyggandet lägst i hela landet och kurvan går på tvärs mot övriga storstadsregioner. Framtidstron tryter när och där den behövs som bäst. Trångboddhet gör det ännu svårare att klara skolan. Suad får sämre livschanser.
Malmö är inte en stad, utan två, som sällan möts. Den sociala rörligheten minskar, när människor fastnar i strukturernas hårda grepp. Malmö behöver mer av det mesta som ökar tryggheten och tilliten. Inget samhälle mår bra av att ha det såhär.
Så som Malmö bitvis fungerar nu kan inte Sverige fungera.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
