Göran Greider vill ha ett tak för asylsökande och progressiva debattörer hemfaller åt ekonomiska argument. Vänstern måste tänka efter – var hamnar vi utan asylrättens principer?

Vi ser med oro hur Socialdemokraterna lägger om sin asylpolitik. Det sker i en tid när behovet av skydd är det största sedan andra världskriget. Samtidigt går en av vänsterns tyngsta röster ut och försvarar regeringen. Han går till och med ännu längre. I ett par artiklar har Göran Greider med flera argumenterat för att ett tak borde sättas för hur många flyktingar som Sverige ska ta emot.

Greider och andra anför i huvudsak ekonomiska argument. De lyfter oro för ökad arbetslöshet och större klasskillnader. Det är visserligen befogad oro, men de vet naturligtvis att det inte är befolkningsökningstakten, utan variationer i efterfrågan som orsakar variationer i arbetslösheten.

Med andra ord: huruvida migrationen blir ett samhällsekonomiskt problem eller en samhällsekonomisk vinst är beroende av hur den ekonomiska politiken utformas. Inte antalet människor som söker asyl.

Dessutom, och viktigast av allt, måste vi som vill försvara asylrätten se upp för denna retoriska fälla. Flera progressiva debattörer har på senare tid också hemfallit åt ekonomiska argument. Genom att hävda att vi visst har råd och att vi visst tjänar på invandring försöker asylförsvararna ta hem sina poänger. Men det visar bara hur debatten på mycket kort tid har förskjutits. Att vi sätter ett pris på människovärdet.

Vi vill därför påminna om det centrala: att söka asyl är en mänsklig rättighet. Oavsett hur många som söker skydd. Det är inte en radikal tanke. Tvärtom, dessa lagar och konventioner har tillkommit under långsamma och eftertänksamma processer i syfte att förhindra upprepning av de fruktansvärda förbrytelserna under andra världskriget.

Den moderna asylrätten tillkom med detta krig i färskt minne och fördes in i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (1948) och kodifieras i flyktingkonventionen 1951 (och i tilläggsprotokollet 1967).

I artikel 14 i deklarationen om de mänskliga rättigheterna fastslås att »var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse«.

Det är den politiska och lagliga rätten som människor kräver när de söker asyl. Den grundas i en föreställning om en moralisk skyldighet att hjälpa medmänniskor i nöd.

Takförespråkarna är visserligen inte utan moraliska principer. Greider och andra hävdar att människor skulle kunna hjälpas bättre här – med permanenta uppehållstillstånd och legala vägar till asyl – om vi satte tak. Men även om det är så, blir konsekvensen ändå att vi, när kvoten är fylld, måste stänga dörren. Oavsett vem som knackar på och ber om vår hjälp.

I klartext innebär ett tak att vi aktivt kommer att tvingas välja att skicka iväg människor till tortyr, fängelse och förföljelse. Inte för att de saknar behov av skydd, utan för att vår satta »gräns« är nådd. Ett sådant agerande gentemot enskilda individer kan aldrig motiveras. Det är definitionsmässigt ett omoraliskt agerande. Därmed lämnar vi en central moralisk princip fastslagen i internationell rätt.

Vi som ser på flyktingkonventionen som något »närapå heligt« har kallats för naiva önsketänkare. Men för oss handlar det om att asylrätten bygger på principer som är djupt rotade i oss, som rentav definierar oss som människor.

Handen på hjärtat, kan vi inom vänstern vara stolta över oss själva när våra politiker ändrar asylrätten samtidigt som vi varje dag ser hur barn, kvinnor och män som lämnat ett krig bakom sig utsätts för tårgas och batonger på europeisk mark?

Hur kommer historien att döma oss när vi, på samma gång som vi ser döda barn flyta upp på Medelhavets stränder, stramar åt rätten att söka skydd?

Om det vi nu ser är resultatet – med mänskliga rättigheter, asylrätt och flyktingkonventioner – hur illa skulle det då inte kunna gå utan dessa, i internationell lagstiftning fastslagna, principerna?

Tony Johansson, författare
Somar Al Naher, frilansskribent och syrienkännare

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena