Sönderfallet fortsätter

I fredagens P1 Morgon satt ett par grekfödda svenskar och gisslade sitt korrupta och hopplösa hemland. De hade rätt i mycket, men spelar vad de sade egentligen så stor roll? För det som händer just nu är att det lilla av stat som ändå funnits i Grekland är på väg att falla sönder i eurokrisens spår.

De återkommande stora nedskärningarna i den offentliga sektorn som gjorts för att blidka EU och de nervösa finansmarknaderna blir nu synliga i form av att antalet tiggare på gatorna slår nya rekord, och på andra sätt.

Av Greklands skuld till läkemedelsbolagen har bara 30 procent betalats för förra året, i år inte alls. Apoteken befarar en brist på medicin. Operationer skjuts upp i väntan på kirurgisk utrustning. Frivilligorganisationen Klimaka driver ett soppkök i Aten, som serverar 3 000 portioner varje dag. Åtskilliga av dem som kommer dit är medelklass, kommunala eller statliga tjänstemän som fått sparken.

Grekland har stora ekonomiska klyftor. Sådana är möjliga att uthärda, om alla får lite grann av tillväxten. Men om ett land slutar växa och tunga bördor läggs på människor med små marginaler – då exploderar förstås missnöjet. Inte minst om de rika nu tömmer bankerna på sina besparingar. Tullen har stoppat resenärer fullastade med sedelbuntar. Det är självklart att det därmed blivit en politisk kris, där premiärminister Giorgios Papandreou kämpar för sitt politiska liv.

Papandreou är ju illa klämd mellan ursinniga landsmän, en högeropposition (som med finansminister Anders Borg väl valda ord gränsar till ”kriminellt ansvarslös”) och EU-krav som skulle förvandla Grekland till ett slags europeiskt protektorat. Inte undra på att stolta greker känner sig kränkta och . Har vi slängt ut tyskarna i slutet av andra världskriget ska de inte bestämma över oss igen, resonerar somliga. Papandreous regeringsombildning och förtroendeomröstningen den här helgen är tappra försök att stå emot ett nederlag som verkar oundvikligt.

Fast det sista man behöver när man står vid randen av en ekonomisk katastrof är en politisk kris. Det gäller för Grekland, men i hög grad också för EU.

Det har ju varit si och så med handlingskraften i de beslut som fattats av Europeiska unionen i eurokrisens spår. Den senaste månadens öppna splittring om en långsiktig modell för hur de skuldtyngda euroländernas dilemman ska lösas har varit förödande för EU:s legitimitet. Varje större EU-projekt vacklar, skrev historikern Timothy Garton Ash i veckan. ”Solidaritet och social rättvisa … är på tillbakagång överallt”, menade han.

På fredagen fick den tyska förbundskanslern Angela Merkel ge sig. De privata investerarna ska inte behöva vara med och betala ens lite grann för att sanera de mest skuldtyngda länderna, som hon tidigare krävt. Detta på grund av en kollektiv rädsla bland EU:s beslutsfattare för en ny stor finanskris. Men hur ska Merkel i så fall kunna hantera den allt mer EU-kritiska opinionen i Tyskland och den växande inre splittringen i hennes egen regering?

Timothy Garton Ash vill se Tyskland som motorn i en nystart för EU, där man vågar ta ledningen, inte bara huka sig för finansmarknaderna. Det är rätt tänkt, men det är inte vad som nu sker. I stället ser vi snarare ett gradvist sönderfall för den europeiska unionen, ungefär som i Grekland.

Kanske blir det som så många gånger förr – man kommer återigen överens om att låna ut ännu större belopp till Grekland, som blir ännu omöjligare att betala igen. Det vill säga, man sparkar den tomma burken framför sig på gatan ännu en liten bit. Men sanningens minut kommer förstås, både för Giorgios Papandreou och för Angela Merkel.