Vad ska vi säga till framtidens kvinnor i låglöneyrken? Vi vill väl ändå inte att våra döttrar ska behöva vara beroende en mans lön? Det skriver Sonja Schwarzenberger, den tålmodigaste feministen i stan.
När Britta Svensson lyckades beskylla de av oss som har sämst löner, otryggast villkor och på vars kroppar vi bygger en bra, billig vård för oss alla, för lättja och dumhet, blev det lite för mycket. Till och med för mig, den tålmodigaste feministen i stan. Så jag skrev det här.
Britta själv ville inte ta debatten som SVT bjöd in till, men Rebecca Weidmo Uvell aka Slöseriombudsmannen tvekade inte att hoppa in som back up. Faktum är att hennes energi (beundransvärt så i arla morgonstund!) sprudlade så till den milda grad att vi inte hann diskutera HUR vi ska få till jämställda löner i Sverige.
Det blev i stället en åtta minuter debatt om korkade kvinnor som jobbar deltid och sen får skylla sig själva för att de inte kan leva på sina pensioner.
Så jag tänker inte upprepa det jag redan sagt om varför det är fullkomligt hutlöst att säga till kvinnor att det är deras eget fel att de får klara sig på mellan 4 000 och 8 000 i månaden som pensionärer. (Ja, hälften av oss kommer få leva på det).
Det jag ville säga, var detta:
Varje år förlorar kvinnor i genomsnitt 48 000 kronor på att inte vara män och på att inte jobba i mansdominerade branscher. Och då har vi antagit att kvinnor jobbar lika mycket heltid som män.
Det gör vi inte.
Tittar man på hur det faktiskt ser ut, så skiljer det 6 000 kronor per månad mellan könen i arbetaryrken och 9 000 i månaden mellan manliga och kvinnliga tjänstemän. Så Rebecca, du ville egentligen bara tala om den senare kategorin.
Vore jag du, så skulle jag skrika: Var faaan är mina 100 000 kronor om året?!
Värst är situationen bland kvinnor i arbetaryrken. Där jobbar mer än hälften deltid. Varför? Främst för att det helt enkelt saknas heltidsanställningar. I vissa fall för att kroppen slitits ut. Ibland för att någon måste ta hand om barnen, de gamla och hemmet. Någon som ändå tjänar minst i hushållet. Någon som förväntas utföra det obetalda arbetet.
Så vad kan vi göra förutom att än en gång protestera mot att personalen inom vård och omsorg får alldeles för lite betalt? Det är ju inte som att vi inte påpekat detta förut?
För en gångs skull finns det en politisk lösning som faktiskt skulle fungera. En som skulle kunna genomföras. Alla kunniga jag talat med, politiker från höger och vänster, sakkunniga, fackliga och utredare. De är eniga om att den bästa lösningen för ojämlika löner är:
Att dela på det betalda arbetet och att dela på ansvaret för barn och hem.
Det vill säga:
- Gör heltidsanställningar till norm inom kvinnodominerade yrken där personalen just nu tvingas jobba deltid.
- Individualisera föräldraförsäkringen.
Jag försökte få Rebecca att skriva under på den här punkten, eftersom jag känner så stor glädje över att det faktiskt FINNS politiska lösningar i ett samhälle ganska torrt på radikala, strukturella jämställdhetspolitiska förslag.
Förslag som skulle kunna leda till verklig ekonomisk förändring i ett läge som är inte bara djupt orättvist, utan faktiskt akut för hela samhället. Svaret löd: ”Absolut inte 🙂 Staten ska hålla sig borta från att pilla i familjer. Men tack för erbjudandet 🙂 ” (ändå trevligt och i linje med den liberala analysen).
Så nu vänder jag mig i stället till dig, medborgare, tant, gubbe, anställda, arbetslösa, socialliberala eller socialdemokratiska aktivist, politiker eller statsminister.
Alternativet är att våra döttrar tvingas vara beroende av sina mäns löner. Vad ska vi säga till framtidens kvinnor i låglöneyrken?
– Näee, men vi tyckte det var okej att betala män 70 000 om året för att de inte var kvinnor. Det var ju trots allt bara 100 år sedan ni var omyndiga.
Sonja Schwarzenberger, den tålmodigaste feministen i stan tillika projektledare Arena Opinion
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
