Juletid… Det låter som ett varmt, stämningsfullt och extra glatt ord. Helt säkert tänker många av oss på mys och avslappning under storhelgen med glada barn med äppelröda kinder och tindrande ögon. Julhelgen ska få vara dagar med glädje, förväntan, gemenskap och vila.
Nu finns det säkert en hel del som inte vill läsa en text till om fattiga barn som har det miserabelt, här hemma i Sverige. Det finns också en liten grupp som anser att det inte finns några fattiga barn i Sverige, då alla barn enligt dem själva får äta sig mätta varje dag och har tak över huvudet. Nu har de – tyvärr – helt fel.
Det finns barn som inte får äta sig mätta varje dag och som inte har ett (säkert) tak över huvudet. Och eftersom det fortfarande finns människor som av politiska och ekonomiska skäl vill hävda att det inte behövs några särskilda resurser för fattiga barnfamiljer, så finns det fortfarande behov av texter om barnfattigdom. Eller samhällsfattigdom, som det borde heta. Det är ju ett fruktansvärt fattigt samhälle, som tillåter, accepterar och inser utan att agera att barn far illa.
Närmare 60 000 ensammammor beräknas leva under fattigdomsgränsen, vilket innebär att över 300 000 barn bedöms leva i relativ fattigdom. Det är cirka 11–12 procent av Sveriges alla barn. Unga ensamföräldrar är en särskilt utsatt grupp; 76 procent av dessa familjer lever med sådan ekonomisk begränsning att det är fråga om psykisk och fysisk ohälsa. I Stockholm finns det ungefär 400 barn som lever i en hemlös familj, som bor i exempelvis jourlägenhet, på vandrarhem eller hos släktingar. Cirka 350 000–380 000 barn lever i familjer med alkohol- eller drogmissbruk, vilket innebär att julen för dem är en extra tung tid. Runt 50 000 barn är varje år med om att föräldrarna separerar, vilket självfallet kan innebära extra tung period under julen då föräldrarna är lediga, ska samsas i en lägenhet men inte tål att se varandra.
När siffror radas på varandra har hjärnan en förmåga att inte ta sig tid att reflektera över meningen med de siffrorna. Beroende på värdegrund och övrig inställning till livet föds olika slutsatser som kan utmynna i ett ”det var väl ändå inte så många, och förresten så kan man inte hjälpa dem som försätter sig i sådana situationer” eller i ett ”det är ju fruktansvärt, men vad kan vi egentligen göra?”. Båda kommentarer som jag hört efter föredrag som jag har hållit.
Jag brukar svara att för barnens skull krävs det att vi vuxna åtminstone gör det vi kan. Informerar om situationen, arbetar politiskt, arbetar ideellt, bidrar i det tysta, vad som helst egentligen. Det är det absolut minsta vi kan göra, för barnens skull.
För att vara barn i en familj som lever fattigt kan innebära att behöva smuggla med sig bröd från skolmatsalen på fredagen, så att det finns något att äta till lördagens frukost. Det kan betyda att ha med sig två torra marie-kex när de andra barnen har med sig saffransbullar, pepparkakor och julkonfekt, när fröken deklarerat att skolan ska ha julavslutningsmys. Det kan innebära att ”vara sjuk” den dagen alla i klassen skulle få ta med sig sina cyklar på friluftsdagen till parken, för man har ingen cykel och skäms för att berätta det.
Det minsta vi vuxna kan göra är att tydligt visa att vi vet om att det finns oerhört orättvisa skillnader mellan olika barnfamiljer i Sverige. Vi kan visa att vi inte vill att det ska vara sådana oerhörda klyftor mellan de barn som har det ekonomiskt bäst och de barn som har det ekonomiskt sämst, för vi vet sedan länge att dessa skillnader har en tendens att både klamra sig fast till vuxenålder och upprepa sig i generation efter generation.
För barnens skull håller vi i minnet att det finns alldeles för många barn därute som har en klump i magen, när julen närmar sig. För de vet att chansen är stor att de dagarna kommer att vara fylld av skrik, bråk, alkohol, ilska, gråt, skam, skuld. Det är barnen som man ser gunga helt själv i en för övrigt öde lekpark, en sen julaftonseftermiddag. Det är de unga som kanske väljer att inte alls vara hemma hela julhelgen.
Fastän siffror sällan räcker för att kunna lyfta fram; för att ge den oerhört viktiga bilden av ett problem vi alla behöver gå samman för att lösa, så finns det i stället en risk att ord föder en tung känsla av vanmakt. Vanmakt tror jag, är ett rent livsfarligt tillstånd. Det ger dig en känsla av att vara hjälplös, att vara maktlös, att vara svag och det skapar frustration. Och detta gäller oavsett om du är den som är i behov av stöd och hjälp, för att ta dig ut ur din situation, eller om du är den som vill ge stöd och hjälp till någon annan.
Därför vill jag avsluta denna ”pamflett” med att skriva att det som verkligen betyder något: gemenskap, stöd, bekräftelse, respekt, det är sådant vi kan ge till vem som helst när som helst och hur som helst. Det räcker med ett äkta bemötande till tanten som säljer Situation Stockholm eller farbrorn som spelar dragspel. Det räcker med en genuint medmänsklig gest till barnet som alltid tycks hänga runt fotbollsplanen eller som alltid passerar dig med blicken sänkt till marken.
Fastän fattigdom och sociala problem har en tendens att ”kleta sig fast” generation efter generation, så är denna kletighet faktiskt (enligt Socialstyrelsen) inte lika stark som kletigheten är för rikedom. Det går att bryta sig loss en till synes hopplös situation. Och ännu bättre, vi alla – oavsett socialgrupp och ekonomisk situation – mår genuint bättre av mindre orättvisor och socialgruppsskillnader i samhället. Vi alla har alltså en anledning att göra det vi kan för att skapa lite mer jämställdhet på olika sätt, för det bidrar till att öka vår egen psykiska och fysiska hälsa. Det ni, som en julkaramell!
Sophia Lövgren, generalsekreterare för Makalösa Föräldrar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
