FREDAGSKRÖNIKA För att nå framgång i årets EU-val borde partierna ha satsat på profilerade individualister med hög social kompetens. I stället har man gjort sig av med sådana personer, skriver Anders Jonsson.
Valet till Europaparlamentet beskrivs som ett ödesval. ”Det viktigaste sedan Sverige blev medlem i EU”, enligt centerledaren Annie Lööf. ”En folkomröstning om högerextremismen”, enligt statsminister Stefan Löfven. Mot den bakgrunden är det märkligt att partiledningarna inte ansträngt sig hårdare för att få fram attraktiva kandidater till EU-parlamentet.
Särskilt som valet till EU-parlamentet inte är som andra val. Den i och för sig något idealistiska tanken är att ledamöterna där ska representera alla medborgare i unionen, alltså inte bara de som bor i de land de kommer ifrån. Ledamöterna ingår i en europeisk partigrupp och har ett obundet mandat. Partipiskan lyser med sin frånvaro och ledamöterna kan rösta som de vill. Sedan 2002 får de heller inte sitta i någon politisk församling i sitt hemland så länge de är invalda i EU-parlamentet. Tanken är att de ska ha ett europeiskt perspektiv, inte ett nationellt.
För att vara framgångsrik och få ett reellt inflytande i Bryssel och Strasbourg krävs en förmåga att knyta kontakter över partigränser och ett pragmatiskt sinnelag som gör att man kan ge och ta. Dessutom krävs ett engagemang och hårt arbete eftersom det är ledamöterna själva som utarbetar förslag och tar initiativ.
För att nå framgång i valet till Europaparlamentet och sedan inom parlamentet krävs alltså att partierna har kandidater som är kända, självständiga, kreativa, med en förmåga att bygga allianser och är beredda på att arbeta hårt. Faktum är att det är just den typen av personer som lyckats bäst och också blivit kända bland väljarna och dragit röster till sina partier i EU-valen.
Intrycket blir att EU-parlamentet används som välavlönade reträttposter för politiker som gjort sitt i Sverige.
Vi har haft Marit Paulsen för Liberalerna, Cecilia Wikström för samma parti, Göran Färm S, Anders Wijkman KD och Christoffer Fjellner M för att nämna några av de mest profilerade svenska EU-parlamentarikerna som dessutom fått mycket gjort i EU-parlamentet.
För att nå framgång i årets EU-val borde alltså partierna ansträngt sig för att hitta nya profilerade självständiga engagerade individualister med hög social kompetens. Istället har partiledningarna för S och M valt att toppa sina listor med en anonym före detta minister och en tidigare partisekreterare. Inget ont om Helêne Fritzon och Tomas Tobé, men intrycket blir att EU-parlamentet används som välavlönade reträttposter för politiker som gjort sitt i Sverige. Samma sak gäller MP, Alice Bah Kunkhe är visserligen känd men inte i första hand för sina politiska insatser.
Mest anmärkningsvärt är att Liberalerna avsatt Cecilia Wikström som varit Sveriges mest inflytelserika EU-parlamentariker och ersatt henne med Karin Karlsbro, lojal partiarbetare, men totalt okänd. Wikström fick inte förnyat förtroende på grund av att hon inte avsa sig två välavlönade styrelseuppdrag som partiledaren Jan Björklund gratulerat henne till när hon fick dem.
Hela hanteringen väcker frågetecken. Det var inte så länge sedan det ansågs som en merit inom borgerliga partier att ha goda kontakter med näringslivet. Men när twitterstormarna drar igång är det svårt att stå pall numera. Eller också är det annat som ligger bakom. Kanske Cecilia Wikström blev för självständig för Liberalerna även i Europaparlamentet?
När hon tog sig in där i valet 2009 och kunde lämna riksdagen var det enligt henne själv ”rebellen” i riksdagsgruppen som lämnade. Jag intervjuade henne för Fokus inför det valet:
”Jag vill ha större mandat att agera som individ. Det skulle vara fränt att vara en liten fisk i ett mycket stort hav.” På tio år blev Cecilia Wikström en ganska stor fisk i EU-havet. Kanske för stor. Det är i alla fall tragiskt när hon nu gråter ut i pressen och beklagar att hon inte har fått fortsätta arbetet med en gemensam asylpolitik inom EU. Hon hävdar att hon var på väg att skapa konsensus mellan konservativa, kristdemokrater, socialdemokrater, gröna, liberaler och centern om en modern europeisk asylpolitik och att det nu inte finns någon som kan fixa det kvar i EU-parlamentet. Stämmer det har både hon själv och Liberalernas ledning gjort ett gigantiskt misstag.
Just en gemensam europeisk asylpolitik är ju det som mest verksamt skulle kunna hejda framväxten av de nationalistiska högerextremistiska krafterna i Europa.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
