Ledare När “bokstavsbarnen” blir allt fler är det orimligt att låta mammorna ta tyngsta ansvaret för konkurrensskolans effekter.
Antalet barn med neuropsykiatriska diagnoser, som ADHD och autism, har mer än femdubblats sedan 2008.
På 10 år har Sverige dessutom fått ett sönderhackat skolsystem som sorterar föräldrar, elever och lärare. Med orimliga betygs- och prestationskrav straffas elever ut.
Skolan driver på diagnoserna. Vi ser en brant ökning sedan 2011, när läroplan och betygssystem ändrades. säger Christopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri som medverkar i SVT:s Uppdrag granskning av bokstavsbarnens bristande möjligheter till fungerande skolgång.
”Kravet att sitta still är det som skapar flest ADHD-diagnoser”, säger Bo Hejlskov Elvén, psykolog i samma program.
Utan diagnoser ingen hjälp och inga extra resurser.
Men inte heller diagnoserna är någon enkel väg till hjälp.
Med kameror har tre familjer dokumenterat vardagen med barn som fått diagnoser och som inte klarar av att gå i skolan. Ansvaret att hålla ihop allt vilar tungt på mammorna. De vittnar om maktlöshet, frustration och förtvivlans kamp att få hjälp när de bollas mellan barn- och ungdomspsykiatrin, socialtjänsten, skolan och habiliteringen.
Som Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap, säger är det ”ett väldigt komplext system som nästan ingen förstår” och ett fruktansvärt livspussel.
Konsekvenserna av omstruktureringen av skolan blev ett slags “aningslöshetens ondska”
Att kämpande mammor tar största ansvaret och drar tyngsta lasset när barnen inte mår bra i skolan, visar även en färsk avhandling av Emma Laurin från Uppsala universitet.
Mödrarna berättar hur de lämnas med känslan att det är deras ansvar att se till att skoldörrarna inte stängs. De anser att skolan, med sina oöverskådliga val, ökade krav på prestationer, lägre tolerans för avvikelser, i kombination med resursbrist, förändrats till det sämre.
“Även om man som elev inte fick så bra betyg förr, så kunde man ändå få vara lite annorlunda och passera genom skolan med självförtroendet i behåll”, säger en mamma.
Konsekvenserna av omstruktureringen av skolan blev ett slags “aningslöshetens ondska”, konstaterar en annan.
Kraven på exkludering av ”besvärliga” barn kommer från föräldrar redan i lågstadiet, berättar en lärare:
”… Och det försöker de framföra på ett snyggt sätt … men det är väldigt tydligt, att ’kan du inte plocka bort de där tre pojkarna? För vi gillar inte dem, det blir inte bra för våra barn’. Och det är barn som vi jobbar väldigt mycket med tillsammans med deras föräldrar, men det är en människosyn som inte jag ställer upp på.”
Avhandlingen visar också att skolor med hög status, utan specialinriktning mot diagnoser, värjer sig för att ta emot barn med särskilda behov och ställer hårda krav på föräldrarnas insatser. 24 av 30 granskade fristående skolor har brister i hur de gör sitt urval, bekräftas även i en ny granskning från Skolinspektionen.
Mödrar från övre medelklass med större resurser kan enklare ta sig fram i systemet. Men delar i stort ändå samma problembild som mammor från arbetarklass eller lägre medelklass, även om de senare inte kan ta ledigt och kräva rättigheter och skolbyten på samma sätt. De får förlita sig på att skolan tar sitt kompenserande uppdrag på allvar, och hjälper barnen i alla fall. Några garantier finns inte för någon av grupperna.
I Uppdrag granskning döms utvecklingen ut av tunga experter:
Bo Hejlskov Elvén, psykolog och författare, kritiserar att föräldrarna lämnas i sticket med det som borde vara samhällets uppgift: Alla barns rätt till en fungerande skola. Det är där specialverktygen ska finnas. ”Det är inte märkligt att självkänslan påverkas om du misslyckas 8 timmar om dagen på jobbet. Om vi ser till att barn inte lyckas kommer de inte att lära sig något och utvecklas. Vi måste skapa situationer där de lyckas, efter de förutsättningar de har.”
”Om du är en verkstad som bara tar emot Volvo-bilar så kan du inte säga att du är samhällets bilverkstad”, säger han.
Christopher Gillberg ser betygssystemens utformning som en extra mobbning, Kraven om att resonera på en abstrakt nivå utformas så att de inte kan klaras.
Efter att de stora utbildningsliberalerna redan för 200 år sen kom på att det inte är så bra att gruppera barn för tidigt byggde Sverige en av världens bästa skolor där eleverna hölls ihop. Men sedan 10 år vandrar vi nu baklänges, och börjar återigen att sortera barn i alltför unga år.
Vi har fått en överefterfrågan på barn- och ungdomspsykiatri tillsammans med en skola som levererar ett stort utbud av barn och unga som inte mår bra.
Den skola Jan Björklund skapade 2011 har varit förödande och legitimerat »aningslöshetens ondska«. Den har straffat ut många barn som tidigare klarade sig igenom hela grundskolan utan att få sitt självförtroende krossat av ett antal streck i betyget.
Det är bra att utbildningsminister Anna Ekström (S) drivit fram förändringar så att kunskapskraven från i höst mer inriktar sig på fakta än abstrakt analys i de lägre årskurserna. Men varför ska små barn sorteras från A till F redan från fjärde klass? Mognar barnen verkligen snabbare nu än för 100 år sedan?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
