fredagskrönikan I sak blåser det vänstervind. Frågan är om en socialdemokrati bunden till januariavtalet kan surfa på den, skriver Anders Jonsson.
Ökade inkomstskillnader ökar intresset för filantropi. Arbetslösheten ökar. Låg- och medelinkomsttagare betalar Rutavdraget för den tiondel som har högst inkomster. Ekonomer och borgerliga ledarsidor förespråkar skärpt kapitalbeskattning. Riksdagen plussar på miljarderna till välfärden. Riksdagen sätter klackarna i backen för omgörningen av arbetsförmedlingen. Kritiken av privatiseringens effekter växer även på borgerliga ledarsidor. Liberala debattörer hävdar att reglerna som hindrar äldre arbetslösa att gå i pension i förtid är för hårda. Partierna tävlar om hur reglerna för arbetskraftsinvandringen ska skärpas.
Listan skulle kunna göras ännu längre. Det saknas sannerligen inte exempel på strömningar och sakfrågor som skulle kunna bädda för en offensiv vänsterpolitik.
Ta bara den ganska fantastiska texten som inflöt på DN Debatt den 9 februari. Där slog rektorn för Handelshögskolan i Stockholm, Lars Strannegård, fast att de växande förmögenheterna i Sverige ökar människors vilja att ”donera större summor till sociala projekt, hållbarhetsinitiativ, forskning och utbildning.”
Det är klart att rektorn för Handelshögskolan som till övervägande delen är privatfinansierad vädrar morgonluft över en sådan utveckling. Men är det verkligen välgörenhet som ska vidareutveckla Sverige? Det är inte utan att tankarna kan gå till överklassdamerna i Strindbergs Röda Rummet som bara går med sina matkorgar till fattiga med hög moral.
Istället för att efterlysa ytterligare stimulanser och sänkt skatt för donationer som Lars Strannegård efterlyser skulle man ju kunna tänka sig åtgärder för att minska inkomstskillnaderna och öka de offentliga intäkterna.
Statsminister Stefan Löfven är säkert en mycket god förhandlare, men någon pedagogisk agitator är han inte.
Strannegård bygger sin text på den uppmärksammade rapporten från Nordiska ministerrådets forskningscenter, Nordregio, som visar att Sverige nu har Nordens största inkomstskillnader. Det beror att Sverige haft en bra tillväxt, en hög invandring och ökade inkomster av kapital.
Handelshögskolans rektor skriver att de offentliga medlen helt enkelt inte räcker till. Borde man inte i ett sådant läge förespråka höjd skatt på kapital istället för att sätta sin lit till att de riktigt rika ska ägna sig åt filantropi? Välgörenhet kan rimligen inte vara lösningen.
En växande skara ekonomer förordar också höjd skatt på kapital i allmänhet och på fastigheter i synnerhet. Visst, frågan om fastighetsskatt är mycket politiskt känslig, men har sin givna plats i den skatteöversyn som utlovats i januariavtalet.
Arbetskraftsinvandringen är ytterligare ett exempel på hur den politiska vinden vänt. Nu tävlar partierna om hur reglerna ska skärpas så att inte arbetskraften utnyttjas. När M och KD för fram sina krav kunde det lika gärna ha varit LO.
Likadant är det givetvis när en riksdagsmajoritet tvingar fram en förändring av reformeringen av Arbetsförmedlingen och plussar på ytterligare miljarder till välfärden. Det är förändringar som Socialdemokraterna applåderar i sak.
Riksrevisionens rapport om Rutavdraget ger också de socialdemokratiska statsråden argument för att hålla emot ännu generösare avdragsregler. Rutreformen har gjort många svarta jobb vita och skapat en del nya jobb. Men meningen var att arbetslösa i Sverige skulle få arbete, inte att reformen skulle dra till sig arbetskraft från andra EU-länder.
I någon mening blåser det alltså vänstervind. Ändå går det trögt för Socialdemokraterna som sitter fast i regerandet och har förtvivlat svårt att föra ut vad man egentligen vill till skillnad från vad man måste göra för att hålla ihop regeringssamarbetet.
Statsminister Stefan Löfven är säkert en mycket god förhandlare, men någon pedagogisk agitator är han inte. Man kan dock på senare tid urskilja en försvarslinje från S-företrädarna.
Det skulle ha varit mycket värre om S inte hade suttit i regeringen. Värnskatten skulle ha sänkts ändå och då hade inte de reformer som minskar klyftorna genomförts, argumenterar bland andra finansminister Magdalena Andersson.
När LO:s styrelse på DN-Debatt kräver att jämlikhet måste komma före januariavtalet hävdar Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Annelie Karlsson i sin replik att januariavtalet har ”fått en S-prägel”.
På en övergripande nivå ökar inte klassklyftorna längre utan minskar. Skolresultaten pekar uppåt och kommuner och regioner får mer pengar. På område efter område går utvecklingen åt rätt håll enligt Annelie Karlsson.
Hon förklarar inte vad ”en övergripande nivå” innebär och repliken sprider lite Bagdad-Bob känsla, i alla fall i mig.
Om utvecklingen verkligen går åt rätt håll har Socialdemokraterna framöver ett hårt arbete att övertyga om att det är så.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
