Håkans hörNA Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det fokus på ekonomer i politiken.
Magdalena Andersson blir Socialdemokraternas första partiledare som också är en fullfjädrad nationalekonom. Hjalmar Branting var finansminister ett kort tag hösten 1917, men var illa lämpad för uppgiften och avgick efter ett par månader. Rickard Sandler satt en tid som statsminister efter Brantings bortgång. Förteckningen över Sandlers alla politiska och offentliga uppdrag är imponerande, ändå hann han helt på egen hand med att översätta Karl Marx Kapitalet. Göran Persson blev partiledare efter två år som finansminister, och gjorde alltså samma politiska resa som Magdalena Andersson nu företar sig. Men ingen av dem var nationalekonomer.
Arbetarrörelsens relation till ekonomerna har alltid varit spänningsfylld, även om ”rörelsen” har haft många skickliga ekonomer i sina led. Villy Bergström var på sin tid en etablerad och högt respekterad akademisk ekonom med nära band till arbetarrörelsen, ofta titulerad ”fackföreningsekonom”.
I en artikel i Nationalekonomiska föreningens jubileumsskrift 1977 menade han att ekonomernas analyser byggde på en liberal och individualistisk doktrin. Historiskt hade nationalekonomerna varit kritiska till facket och arbetarrörelsen. Enda undantaget var ekonomerna i Stockholmsskolan som var knutna till Handelshögskolan på 30-talet. Stockholmsskolan utvecklade sina analyser parallellt med och inspirerade av John Maynard Keynes teorier om att staten genom finanspolitiken skulle dämpa konjunktursvängningarna. De backade också upp den nya arbetslöshetspolitiken. Men det var redan då länge sedan. Och på 1970-talet började det blåsa nya vindar.
En nationalekonom var en person, skrev Villy Bergström (med en doktorsgrad i ”liberalism”), som ofta tummade på sakligheten och opartiskheten. Många ekonomer hade blivit siare och orakel som presenterade ”storslagna prognoser om den politiska utvecklingen” – i ”vetenskaplig drapering”.
Han saknade ekonomer som Gunnar Myrdal, Karin Kock och Dag Hammarskjöld. Och ett bredare ekonomiskt perspektiv i kontrast till den mer närsynta syn på marknadsekonomin som hade fått ett allt starkare grepp över nationalekonomin.
Mats Lundahl skrev ett fint porträtt i Ekonomisk Debatt efter Villy Bergströms bortgång 2018. Han påminde om att reaktionerna på artikeln blev oerhört starka. Särskilt upprörd var Assar Lindbeck, som under löntagarfondsstriden bröt med sitt gamla socialdemokratiska parti. Han var redan en central intellektuell makthavare i den svenska nationalekonomiska ankdammen. Lindbeck kan ”aldrig ha varit så nära att få en blodstörtning”, skrev Lundahl. Man kanske kan ana att kritiken ytterst riktade sig mot just Assar Lindbeck, som in sin tur ansåg att artikeln borde ha refuserats eftersom den torgförde ”verklighetsfrämmande generaliseringar av svenska ekonomer som grupp”. Lindbeck lämnade Nationalekonomiska föreningen i protest. Men kom förstås tillbaka. Det är värt att notera att Villy Bergström själv inte nämner kontroversen i sina memoarer Från banker, bruk och lärosäten.
Magdalena Andersson har tröskat de nationalekonomiska matematiska modellerna på Handelshögskolan. Handels är en privat högskola, startad och till stora delar finansierad av näringslivet. Men också en del av högskolesystemet och får därmed en hel del offentliga medel. Handelshögskolan är det närmaste vi kommer en elitskola i det här landet. När jag passerar Handels på Sveavägen i Stockholm känns det som en respektingivande och svårforcerad bastion.
I ett välskrivet reportage i Svenska Dagbladet tecknar Mattias Magnusson en bild av den lilla men betydelsefulla socialdemokratiska ekonomklubbens öden och äventyr på Handelshögskolan, som förstås hade Magdalena Andersson som medlem. Tre av hennes statssekreterare på finansdepartementet har studerat på Handels och varit medlemmar i klubben. Erik Åsbrink, även han en gång finansminister, är gammal handelsstudent. Flera ur den så kallade kanslihushögern kring Kjell-Olof Feldt läste på Handels, som Klas Eklund och Lars Heikensten.
När ytterligare en person från Handelshögskolan anställdes på finansdepartementet under den där perioden hette det att hen kom från ”Handels”. Vilket ska ha lett till positiva reaktioner i ”rörelsen”: ”Vad bra att ni anställt någon från fackföreningsrörelsen”. Handelsanställdas förbund ligger förresten snett över gatan. Ja, Handelshögskolan har genom historien utexaminerat åtskilliga chefer och VDar i det svenska näringslivet. Och förstås en lång räcka med borgerliga politiker. Och nu en socialdemokratisk partiledare.
Men för nationalekonomins utveckling har nog ”Institutet för internationell ekonomi” på Stockholms universitet spelat större roll än Handelshögskolan. Gunnar Myrdal var Institutets första chef på 1970-talet, en med dagens mått mätt udda ekonom.
Han betraktas av nationalekonomer ofta som mer sociologisk än nationalekonomisk. Och det är inte menat som en komplimang. Myrdal inspirerades av den ”institutionella” skolan som också ville studera och införliva icke-ekonomiska institutioner, historiska, politiska och sociologiska perspektiv, i teorierna och forskningen. En framträdande företrädare för den här traditionen var den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith.
Gunnar Myrdals stora projekt Asian drama och An American dilemma bar syn för sägen för hans stora samhällsekonomiska ambitioner. Ekonomisk-historikern Bo Gustafsson beskrev honom som ett symfoniskt intellektuellt geni. Och istället för memoarer skrev han Kritiska essäer om nationalekonomin, och pekade på att ”de krafter som verkar mot gruppkonformitet är särskilt starka inom nationalekonomin”. Redan i Vetenskap och politik i nationalekonomin från 1930-talet kritiserade han ekonomernas tendens att utifrån ”förment vetenskaplig analys” dra politiska slutsatser. Han menade att ekonomerna istället borde inkorporera sina värdepremisser i analysen. Kanske lättare sagt än gjort. Men ändå pekade Myrdal på en klassisk konfliktyta inom ekonomkåren och mellan forskning och politik.
Myrdal blev inte långvarig på ”Institutet för internationell ekonomi”. I stället tog Assar Lindbeck sedermera över chefsposten och satte sin prägel på institutet och svensk nationalekonomi. Och tiden vände. När Gunnar Myrdal välförtjänt tilldelades nobelpriset i ekonomi 1974 fick han dela priset med sin ideologiska motståndare Friedrich von Hayek.
Bo Gustafsson menade att priset för Myrdal var en glädjebägare men att den var ”maliciöst spetsad med malört”. Och bara två år senare fick en annan nyliberal ikon, Milton Friedman, samma pris. Över hundra organisationer protesterade: ”Nej till förtryckets ekonomi”. Milton Friedman hade träffat och gett råd till Pinochetdiktaturen i Chile. En kritik han skakade av sig. Han var som han själv uttryckte det ekonom och inte politiker.
Assar Lindbeck var ingen nyliberal ekonom, det keynesianska arvet övervintrade till delar. Men Lindbeck var samtidigt en centralfigur i omläggningen av den ekonomiska politiken i Sverige. Inte minst genom Lindbeckkommissionen som Bildtregeringen tillsatte på 90-talet. Lindbeck skriver förstås om detta i sina memoarer: Politik är att välja.
Samma centrala roll har Lars Calmfors haft efter honom. Lindbeck tog tidigt honom under sina vingars skydd och Calmfors blev senare också chef för Institutet för internationell ekonomi. Frågan är om inte Calmfors varit ännu mer central och betydelsefull än Lindbeck när det kommer till att påverka Sveriges ekonomiska politik. Han har förstås också skrivit ett slags bokslut: Mellan forskning och politik. 50 års samhällsdebatt. Den ska jag återkomma till. För ekonomin spelar en central roll i politiken. Nationalekonomin är också politisk. Även med – och kanske särskilt med – en nationalekonom som statsminister.
Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
