Ingenting säger att morgondagens gemenskaper behöver ett nationellt väsen för att utöva makt.
Regionvalet i Katalonien får marken att gunga vid Nuevos Ministerios i Madrid. Maktens män ängslas för att det porösa spanska statsprojektet hotas av upplösning. I värsta fall kan det bli aktuellt att kalla in polis och militär, varnar regeringen.
Något håller på att hända i Europa. Exemplet Katalonien — liksom Skottland och Veneto — är uttryck för att alltfler ifrågasätter den nationalstatliga kostymens legitimitet. Förhållandet mellan staten och nationen knakar i fogarna.
Den tjeckiske historikern Miroslav Hroch definierar nationen som ”en social grupp integrerad av en kombination av flera typer av förhållanden — ekonomiska, politiska, språkliga, kulturella, religiösa, geografiska, historiska — och dess subjektiva reflektion i ett kollektivt medvetande”.
Tanken om nationen som grund, minsta gemensamma nämnare, för statens omfång är inte helt okomplicerad. De åtta länder som undertecknade fredsfördraget i Wien 1814 — däribland Spanien — ville i första hand balansera motstridiga intressen, inte ge uttryck för folkliga viljor.
Statens vigsel med nationen var en maktpolitisk nödvändighet. När Europas makthavare, med draghjälp av nationalromantiken, lyckades etablera nationella masker och gemenskaper var projektet fullbordat. Bilden av nationalstaten som slutet på en organisk process är helt enkelt en välberättad illusion.
För vår tids nationalstat saknar värde i sig. När den fungerar som bäst är den ett praktiskt sätt att samordna politiska intressen, som sämst en exkluderande krutdurk för nationalism och i värsta fall våld. Men ingenting säger att morgondagens gemenskaper behöver ett slags nationellt väsen för att utöva makt. Snarare tvärtom.
Kapitalets och nyliberalismens offensiv de senaste 30 åren har ömsom urholkat nationalstatens manöverutrymme, ömsom alstrat nationalistiska motoffensiver och känslostormar. Den ekonomiska globaliseringens pendelrörelse har fött såväl vänsterpopulistiska rörelser — Podemos, Syriza — som fascistiska och nazistiska. Den vertikala maktens skifte har rest nya och nödvändiga frågor och krav på hur samhället styrs.
Den spanska statens misslyckande att hantera effekterna av 2008 års finanskris har accelererat en längre, bubblande förtroendekris i bland annat Katalonien. Ett eventuellt katalanskt utträde ur den spanska staten — den spanska nationen — bör i första hand inte ses genom en isolationistisk lins.
Snarare som beviset på att det globaliserade kapitalets nya geografi kräver andra, nya gemenskaper för att samordna politiska intressen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
