Allt mer av utlåningen går in i redan existerande tillgångar, allt mindre till produktiva investeringar.
När den brittiske ekonomen Adair Turner läxar upp ekonomeliten gör han det från grunden. De har inte riktigt förstått hur banker fungerar – ett rätt så tidigt inslag i grundkursen. I publiken på Global utmanings seminarium där Turner talar sitter såväl medlemmar i Riksbanksdirektionen som folk från Finansinspektionen och IMF-ekonomer. Alla lyssnar och bläddrar i den utskrivna powerpoint-presentationen.
Läroböckerna i ekonomi skriver fortfarande att bankerna lånar in pengar från hushållen som de sedan lånar vidare till företagens produktiva investeringar. De är “intermediärer” som slussar den av Riksbanken fastställda penningmängden till investeringarna med störst avkastning.
Well, invänder Turner, för det första är det inte längre Riksbanken som fastställer penningmängden. Bankerna och skuggbankerna kan i stället skapa i stort sett obegränsade tillgångar själva. De är fria att låna ut ständigt större summor utan att hålla några betydande krav på reserver eller kapitaltäckning. Detta har lett till kraftigt ökade lån.
För det andra går inte lånen till samhällsnyttiga investeringar. De går till att betala allt högre priser för redan existerande tillgångar: ”asset play” som Turner kallar det. Enligt Turner är bara en dryg tiondel av den brittiska skulden investerad i produktiva investeringar medan över 60 procent är ”investerad” i redan existerande tillgångar.
Siffrorna i Storbritannien förskräcker om vi betänker att Sverige, som har en konstant underproduktion av bostäder, har halkat efter övriga Europa i infrastrukturinvesteringar med 30 procent de senaste 15 åren. Här väljer regeringen att i stället satsa på privatkonsumtion genom skattesänkningar, rot och rut. Och de svenska krediterna går efter IT-boomen på 1990-talet nu till ständigt ökade bostadslån.
Svenska hushålls skulder har ungefär dubblats som andel av BNP sedan 1995. Likaså har penningmängden ungefär dubblerats som andel av BNP sedan 1980-talet. (SCB och Riksbanken) Resten av industriländerna följer en liknande trend.
Vad blir resultatet av ”asset play”? Jo, fastighets- och aktiepriser sticker i väg utan ände för att skapa nya bubblor. Ständigt ökade priser ökar i sin tur efterfrågan och tillgången på krediter i en självförstärkande spiral.
Lägg till Turners tanke om att höjda räntor på kort sikt endast minskar investeringar (något som vi egentligen skulle behöva mer av). Vad höjda räntor däremot inte gör är att sänka priserna på tillgångar på kort sikt, eftersom priserna är relativt trögrörliga.
Räntevapnet som skulle hindra framtida kriser är både trubbigt och riskerar dessutom att förstärka utvecklingen mot färre samhällsnyttiga investeringar. Och om man tror på att tillväxten tar stryk med färre produktiva investeringar, blir konsekvensen en ekonomi av ständigt uppblåsta tillgångsvärden och ständiga finanskriser med medföljande deflation.
Lösningen? Adair Turner föreslår att bankernas utlåning börjar regleras så att en större andel går till produktiva investeringar. En mer radikal lösning föreslås av IMF-ekonomen Michael Kumhof: tvinga bankerna att ha 100 procent täckning på sina lån, det vill säga de får endast låna ut pengar som är inlånade.
Är detta svärdshugget som löser den gordiska knuten? Knappast om du frågar bankerna. Men ekonomeliten är i alla fall informerad.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
