Krönika Efter år av inre oenighet behöver LO en nytändning. Blir 2024 året när det sker?
Sedan LO-ordföranden, Susanna Gideonssons, besked i förra veckan att hon hoppar av ordförandeskapet ska en helt ny ledning väljas på kongressen i maj. Att förste vice ordförande Therese Guovelin och avtalssekreterare Torbjörn Johansson också avgår har varit klart sedan tidigare och posten som andre vice ordförande har varit vakant sedan länge.
Med sina fyra år på ordförandeposten blir Susanna Gideonsson den LO-ordförande som suttit kortast tid någonsin. Och hennes tid har kantats av svårigheter. Valet skedde på en digital kongress i juni 2020 eftersom pandemin härjade – då alla fortfarande var ganska ovana vid att träffas över datorskärmarna. Det innebar också att det blev svårare att skapa relationer och få en tydlig bild av organisationen.
Men pandemin har inte varit Susanna Gideonssons enda eller främsta huvudvärk under de här fyra åren. Den bråddjupa
oenigheten mellan LO-förbunden om LAS-uppgörelsen med arbetsgivarna, striden för att bekämpa EU-förslaget om minimilöner och oenigheten mellan förbunden om lönebildningen är några exempel. Till det ska läggas en högerregering, rusande inflation och kraftigt försämrade reallöner för alla – inte minst LO:s medlemmar.
Att i det här tidiga skedet börja spekulera om vem eller vilka som ska ta över är en minst sagt riskabel uppgift
Att LO-förbunden varit oense om mycket är dock ingen nyhet. Oavsett ordförande och ledning har det under lång tid varit högst oklart vad LO-förbunden vill med den egna federationen. IF Metall har till exempel under lång tid gått sin egen väg.
LO-förbunden – med IF Metall i spetsen – som ingår i Industriavtalet har flera (för många) lojaliteter, anser många LO-förbund utanför industrisamarbetet. LO:s allra största förbund, Kommunal, väljer också allt som oftast ett eget spår. Sammanhållningen mellan förbunden i avtalsrörelser har till exempel spräckts flera gånger när Kommunal hoppat av en gemensam linje.
Och sedan flera år tillbaka har några förbund utanför industrin startat eget och driver gärna egna frågor. Övriga förbund kämpar på och prioriterar också egna frågor.
Teslakonflikten verkar visserligen just nu ha blåst liv i samarbetet mellan förbunden. Enigheten när det gäller kampen för kollektivavtal tycks vara ramstark. Samma sak gäller motståndet mot att införa statliga minimilöner i Sverige – men som krävt mycket tid och kraft av LO-ledningen. En annan positiv nyhet är att de senaste årens kraftiga medlemstapp klingade av förra året.
Men det finns en rad andra frågor där uppfattningar saknas eller är tämligen otydliga. En surdeg som borde vara direkt pinsam för den här och tidigare ledning är misslyckandet när det gäller löneskillnaderna. Enligt ett beslut från 2015 skulle successiva steg tas för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män och mellan arbetare och tjänstemän fram till 2028. Det har inte skett. Tvärtom har löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ökat och löneskillnaderna mellan kvinnor och män inte minskat.
När det gäller formerna för lönebildningen är förbunden också djupt oense. Trots långvarig kritik mot Industriavtalet från flera förbund har inga alternativa lösningar tagits fram. Andra oklarheter om var LO står mer exakt handlar om allt från klimatomställning till välfärdssystemen och energipolitik. Att LO inte lyckats mobilisera mer kring arbetsmiljöfrågorna – trots att de har fått uppmärksamhet – måste också beskrivas som ett misslyckande.
Enligt valberedningens ordförande Malin Ackholt har valberedningen talat med alla LO-förbund om deras förväntningar på LO och ledningen den kommande kongressperioden. Nästa steg är att invänta att förbunden nominerar personer och det kan de göra fram till 9 februari, alltså nästa fredag.
Att i det här tidiga skedet börja spekulera om vem eller vilka som ska ta över är en minst sagt riskabel uppgift. Även om det mest logiska är att LO:s nya ordförande tas från något av de stora förbunden är det osäkert. Det är heller inte självklart att alla som tillfrågas vill axla ledande uppgifter i centralorganisationen. Mycket kan därför hända i nomineringsprocessen.
Men oavsett vilka som till sist accepterar och väljs att leda federationen – som brukar beskrivas som det finaste uppdrag en arbetare kan ha – blir stödet från de stora förbunden viktigt. Utan det stödet blir det närmast omöjligt att ena förbunden och beta av den långa ”att göra”-listan.
Anna Danielsson Öberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
