Sportlovet en allt starkare klassmarkör

Skidorterna har blivit dyrare. Varför finns inte kommunala backar till ett rimligt pris?

Få saker tycks så klassbetingade som sportlovet. Dels är det ett sådant där lov som det inte är självklart att arbetande föräldrar har semesterdagar till, dels är sportlovsaktiviteten utförsåkning en ekonomisk vattendelare.

Ännu mer så efter två år av kraftigt stigande priser och minskade reallöner. För första gången sedan 90-talet har svenskarnas ekonomiska standard sänkts. Särskilt tufft är det för barnfamiljerna, som lägger en större del av sin inkomst på mat och boendeutgifter, vilket är kategorier som har ökat betydligt mer i pris än genomsnittet. Barn- och studiebidraget täcker knappt en femtedel av barnets utgifter, att jämföra med 40 procent för bara tre (!) år sedan. Varken barnbidraget eller underhållsbidraget justeras upp i takt med inflationen, och regeringen har inte ändrat på det.

Något har hänt de senaste åren, som vittnar om ett Sverige som dras isär

Samtidigt som allt fler föräldrar tvingas vända på slantarna för att kunna ge sina barn kläder, mat och en meningsfull fritid tjänar sportlovsjättarna multum. För en familj med två barn kostar bara liftkort för en vecka i snitt nästan 9000 kronor. Därtill kommer skidhyra, mat och för de flesta även boende. Det landar alltså utan problem på över 30 000 kronor för en familj att åka utför under en vecka i Sverige. Skistar, som driftar en stor del av landets backar och har nästan 50 procent av marknadsandelarna, tillämpar en efterfrågestyrd princip, där det är som dyrast när flest vill åka (som sportlovet).

Kanske har det alltid varit en klassfråga vilka som har råd att åka utför. Men något har hänt de senaste åren, som vittnar om ett Sverige som dras isär. Inkomstklyftorna har under de senaste decennierna ökat snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land. Även de geografiska inkomstskillnaderna är påtagliga. Sveriges fem rikaste kommuner ligger i Stockholms län. Det här gör att de skidjättar som vill tjäna rejält med pengar, riktar sitt erbjudande till rika stockholmare. Det är trendiga hamburgarhak i backen, creperier och barer snarare än värmestuga med mikro. Åre är vinterns Visby.

Utförsåkningen har också blivit dyrare under inflationsåren. Trots det har skidanläggningarnas beläggning ökat, tack vare att utländska turister passar på att dra nytta av den svaga kronan. Det har gjort det möjligt att fortsätta höja priserna, eftersom de svenska barnfamiljer som man förlorar på det kompenseras av danska och tyska. Därtill finns det en undanträngningseffekt lokalt på orten, där skidturisterna driver upp priserna för lokalinvånarna. Många unga i tätorter som Järvsö har i takt med den lokala skidanläggningens växande popularitet inte råd att bo kvar när det är dags att flytta hemifrån. Under pandemin fanns det en diskussion om stockholmarna som ”flydde till stugan” trots råden att stanna hemma, vilket skapade problem för sjukvården för till exempel region Jämtland-Härjedalen, som har dimensionerat sin sjukvård utefter sina länsinvånare, inte skidturismen ett par veckor om året. Samtidigt är turismen en källa till arbetstillfällen, så frågan har förstås flera sidor.

För de vanliga dödliga som inte har 30 lax att lägga på sportlovsaktiviteter, varför finns det inte kommunala backar till ett rimligt pris? Jag får syn på en backe nära där jag bor i Stockholm, Hammarbybacken, och tänker att här kanske det finns. Så ser jag de stora bokstäverna torna upp sig i toppen ”SKISTAR”. Kommunal mark och kommunal skattesubvention, men privat drift (Stockholm i ett nötskal). Skistar tycks ha förfinat konsten att socialisera riskerna och privatisera vinsterna. De har också lyckats få statliga subventioner till både flygplats och dyra sittliftar i Sälen, utan krav på motprestation i form av till exempel billigare liftkort eller skidhyra, eller riktade erbjudanden.

Kanske framstår det verklighetsfrånvänt att tala om slalom i ekonomiskt kärva tider. Men är det så otänkbart att alla ungar i ett vinterland som Sverige ska kunna få stå på skidor?