Språket är nyckeln till allt

Ledare Språket är integrationens portvakt. Vägen fram till språket går via bostads- och skolpolitiken och media. Men framförallt genom att flytta fokus från individen till samhället. 

I onsdags hölls ett seminarium på Radiohuset i Stockholm med titeln Språket som nyckel till det offentliga samtalet. Det skulle redas ut om och hur medierna möter Sveriges befolkningssammansättning på bästa språkliga sätt.

Att ha språklig tillgång till det offentliga samtalet är givetvis en demokratifråga. Inte minst har public service ett stort ansvar för att låta en mångfald av röster komma till tals. Och där det finns en stark public service, där finns en stark demokrati.

Att Sveriges Radio sänder på 13 olika språk är därför mycket lovvärt. SR:s vd Cilla Benkö förklarade att fem av dem, arabiska, kurdiska, farsi, dari och somaliska, är de språk som just nu bedöms som viktiga i och med de människor som kommit till Sverige.

Svenska språket är naturligtvis basalt för att kunna delta i det demokratiska och offentliga samtalet.

Efter en tid görs en ny bedömning om och när sändningsspråken läggs ner vilket baseras på om de nya invånarna tillskansat sig tillräckligt med kunskaper i svenska. Svenska språket är naturligtvis basalt för att kunna delta i det demokratiska och offentliga samtalet.

Men innan man hunnit lära sig tillräckligt med svenska för att kunna ta del av nyheter, samhällsanalyser, debatter och djuplodande reportage är det inte mycket begärt, åtminstone av public service, att erbjuda detta på de större språken som talas i Sverige.

Svårigheten med att kunna fasa sig ur ett språk och in i ett annat (det svenska) är dock inget medierna kan göra så mycket åt, för det handlar om segregation.

Hur lär man sig svenska i ett område där knappt någon svenska talas eller hörs? Hur ser framtidschanserna ut för eleverna på de skolor där inte ens hälften når gymnasiebehörighet?

I panelsamtalet som följde tog GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu som vanligt upp sig själv som exempel på att hon såg till att erövra det svenska språket för att på så sätt kunna ta sig ur utanförskapet som språkbegränsningarna skapade och för att därmed ta sin plats i samhället. Ställ krav och ha höga förväntningar på individerna, så löser sig det mesta sig sedan, var andemeningen.

Tack och lov nyanserade Dilsa Demirbag-Sten, generalsekreterare för Berättarministeriet, den bilden och bad om att få slippa fler anekdotiska framgångsberättelser.

I stället ville hon flytta fokus från individ till samhälle och att vi ser att »bostadssegregationen är ett socialdarwinistiskt projekt«.

Och mycket riktigt är det där lösningen finns.

Bostadssegregationen måste bort och skolsegregationen måste bort. Integration är språkfrämjande, segregation är språkhämmande.

Om Sverige till fullo ska ta tillvara sin mångfacetterade befolkning måste befolkningen mötas. Inte bara för språkets skull, utan även för demokratins.