Sverige var först ut med språktest för att pröva flyktingars identitet. Konstnären Lawrence Abu Hamdan undersöker vad som händer när du går från att vara din historia till att bli din röst. Texten är tidigare publicerad i magasinet Arena #6 2013.
Konstnären Lawrence Abu Hamdans intresse för migrationspolitik och språk ledde honom till Sverige.
År 1993, när ett stort antal flyktingar från Bosnien ansökte om asyl i Sverige, så införde Migrationsverket som första myndighet i världen språkanalyser för att avgöra flyktingars ursprung.
Språktester används i Sverige när asylsökande saknar giltiga identitetshandlingar och Migrationsverket tvivlar på att flyktingen talar sanning om sin härkomst.
I dag används det ofta på flyktingar från Somalia, som Migrationsverket inte erkänner några pass ifrån om de är utfärdade efter 1991, och där härkomst från vissa regioner i syd anses utgöra större skäl till asyl än från de mer stabila regionerna i norr. Det kan gälla flyktingar från Palestina, som ofta saknar pass godkända av Migrationsverket.
Migrationsverket uppger att de mellan juni 2012 och juni i år har köpt 2128 språk-analyser från Språk AB (som gör 95 procent av deras språkanalyser). Språk AB, det största av Sveriges två språktestföretag, tar runt 2000 kronor för en utförd språkanalys, uppger Migrationsverket.
Språktesterna är också en svensk exportvara. Språk AB och Verified anlitas av myndigheter i andra länder.
Enligt Lawrence Abu Hamdan används testerna på många olika håll i Europa, och har påverkat många flyktingars öde, till exempel i den brittisk-libanesiska konstnärens hemland Storbritannien. I Abu Hamdans ljuddokumentär The Freedom of Speech Itself, som bland annat har ställts ut på Tate Modern i London, följer han den palestinske asylsökanden Muhammed, som fick sin asylansökan nekad efter att han hade genomgått ett språktest från Språk AB. Detta efter att han ska ha uttalat vissa arabiska ord fel.
– Verket fokuserar på relationen mellan rösten, som är något smittsamt och subjektivt, och medborgarskap som är något väldigt byråkratiskt. Det är en våldsam synkronisering som sker när rösten behandlas som en identitetshandling i ett rättssystem, säger Lawrence Abu Hamdan.
Som exempel tar Abu Hamdan det arabiska ordet för tomat, som Muhammed enligt språkanalysen uttalade på ett sätt som antyder att han är syrisk snarare än palestinsk. Testen görs ofta på telefon, av en anonym intervjuare som ska vara en person som har härkomst i den regionen, och som därmed anses vara expert på just den dialekten. Men huruvida det alltid stämmer är svårt att säga.
– Problemet för Mohammed var att han inte riktigt förstod sin intervjuare på Språk AB. Han menade att personen som intervjuade honom var irakisk och talade en dialekt som var svår att förstå. Så det verkar som att det händer att de höftar, och tar in någon som bara pratar arabiska. Utan att ta hänsyn till den effekt det har på den som intervjuas, säger Lawrence Abu Hamdan.
Efter intervjun analyseras materialet av en lingvist, som sedan skriver en skriftlig rapport som levereras till beställaren. I den efterföljande överklagan av Muhammeds fall insåg Abu Hamdan hur stor tyngd rapporterna från röstanalyserna har i migrationsdomstolarna.
Hur många som har nekats respektive beviljats uppehållstillstånd i Europa och USA grundat i språktest är svårt att veta. Men oavsett om språkanalyserna är korrekta eller inte, så är de intressanta för vad de säger om rättsväsendens syn på röst, härkomst och sanning, menar Abu Hamdan. Rösten används som en typ av inofficiellt pass, som används för att avgöra om en person har rätt till asyl eller inte.
– De försöker använda sig av vetenskap för att avgöra härkomst. Rösten är ett steg i ett system av att bedöma människors härkomst med biologiska medel.
I Storbritannien talar man mycket om att DNA-testa asylsökande i framtiden till exempel, säger Lawrence Abu Hamdan.
Bakom språktesterna ligger en enspråkighetens ideologi. Fantasin om att varje land och region har en specifik dialekt, som kan användas för att avgöra var en person kommer ifrån. Men det är inte så röster och dialekter fungerar, menar Abu Hamdan. De är flytande, föränderliga och påverkas av hur andra talar.
– Vi ändrar vårt tal medvetet och omedvetet. Den här typen av språkanalyser komplicerar hur vi kan se på vittnesmål, språk och att tala fritt. Politik i dag handlar inte om vad vi får säga, utan om hur vi hörs och hur vi blir lyssnade på, säger Lawrence Abu Hamdan.
Verket Conflicted Phonemes, som ställs ut på Tensta konsthall i vår, är en karta över de händelser i Somalia under det senaste århundradet som har påverkat det somaliska språket.
Svält, inbördeskrig och olika typer av tvångsprogram för integration har gjort att människor har rört sig mellan olika regioner, influerats av andra dialekter och språk, och sedan kanske flyttat vidare eller hem igen. Kartan skapades i en workshop för den holländska konsthallen Casco, med en grupp av somaliska asylsökande som hade blivit nekade asyl sedan de hade genomgått en språkanalys samt en grupp bestående av lingvister, konstnärer, aktivister och grafiska designers.
– Verkligheten är så mycket mer rörig än vad språkanalyserna antyder. Framför allt i regioner med vitt utbredd migration, som Somalia. Under de senaste fyrtio åren har det varit stora flyktingströmmar inom landet, säger Lawrence Abu Hamdan.
Kartan är plottrig, svår att tyda, full av subjektivitet och människors komplicerade livsöden. Precis det som inte får utrymme i språkanalyserna.
Testet mäter hur du uttalar vissa ord, oavsett om din mor är från en del av landet och din far från en annan, till exempel. Den typen av enskilda och personliga förklaringar till varför just du talar som du gör får ingen plats i språkanalyserna.
– Det är ett fundamentalt skifte i hur vi ser på vittnesmålet. Det underminerar de möjligheter som en person vanligtvis har att argumentera för sin sak. Det är ett skifte till de ickeverbala delarna av talande, som tar bort agensen från de som talar, säger Lawrence Abu Hamdan.
I en annan audiodokumentär The Whole Truth undersöker Abu Hamdan de nya LVA-lögndetektorer som används i bland annat USA och Storbritannien.
LVA står för ”layered voice analysis” och tekniken mäter variationer i rösten, snarare än kroppsreaktioner, som vanliga lögndetektorer gör.
Abu Hamdan menar att de har gemensamma nämnare med röstanalyserna, i att de fokuserar på hur något sägs, snarare än vad som sägs. Att tekniken går ut på att lyssna utan att lyssna.
– The Whole Truth handlar om sanningsproduktion. Idén om att det finns en exakt sanning som ska extraheras. Talande subjekt kan ljuga eller överdriva, så hur ska rättsväsendet komma runt dessa fundamentala brister i talet? Detta är ett sätt att använda vetenskap för att bedöma röster objektivt, säger Lawrence Abu Hamdan.
Men frågan är hur vetenskaplig LVA-tekniken är. Audiodokumentären fokuserar på hur den används i rättssystemet i USA och Storbritannien, men även här finns en svensk koppling.
Matematikern Andreas Takanen intervjuas, som tillsammans med Francisco Lacerda, professorn i fonetik vid Stockholms universitet, håller på med en studie om LVA-detektorer.
Takanen berättar i verket om hur tekniken är högst tveksam. Rena nonsensutsagor kan ge sanna eller falska utslag beroende på faktorer som hur många vokaler som uttalades och huruvida rösten är svensk eller norsk.
Det som både LVA-tekniken och röstanalyserna gör är att göra rösten till en vetenskapligt mätbar entitet som separeras från personen.
Kroppen anses avslöja sanningen och rösten tvingas förråda personen genom att avslöja vad den känner eller kommer ifrån.
Medan personen som talar avpolitiseras i det större system som rättssystemet eller migrationsdomstolen utgör. Hen blir till en siffra i statistiken som effektivt ska bedömas, inte utifrån sitt vittnesmål eller sin personliga berättelse, utan utifrån vissa fastställda parametrar, som hur hen uttalar tomat på arabiska, till exempel.
Möjligheten att påverka det egna ödet är obefintlig.
Det finns många paralleller att dra till journalistik i relation till Lawrence Abu Hamdans verk.
Han gör audiodokumentärer kring ämnen som också tas upp i medier. Han gör research och skildrar aspekter av samhället.
Samtidigt talas det om att journalistiken är i kris, tidningar skär ner och många journalister tvingas bli frilansare. Varför då göra konst som är så lik journalistik, om den är på nedgång?
Själv menar konstnären att journalistik kanske skulle tjäna på att inspireras mer av konst.
– Jag är inte intresserad av att vara journalist, men journalistik skulle kunna likna det som jag gör mer, om jag ska uttala mig lite djärvt. Inte för att jag gör audiodokumentärer, utan för att jag inte fokuserar på nyheter. Jag saknar en icke-kronologisk journalistik som dröjer sig kvar, som inte genast måste röra sig mot nästa ämne, säger Lawrence Abu Hamdan.
Sanna Samuelsson, frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
