Den svenska fattigdomen är utbredd och ofta osynlig. Men vi ser hur den ökar år från år. Den är inte en fråga som civilsamhället kan lösa på egen hand. Vi behöver kartlägga och definiera om fattigdomsbegreppet för att tillsammans kunna bekämpa den, skriver Lotta Säfström, ordförande i Sveriges Stadsmissioner.
Det finns fattiga människor i Sverige. Det finns människor som är hungriga och sådana som saknar tak över huvudet. Det finns människor som lever i hushåll där den disponibla inkomsten är betydligt lägre än de 60 procent av medianinkomsten i landet som enligt EU:s definition är fattigdom.
Det vet Sveriges Stadsmissioner eftersom vi är en av få samhällsaktörer som möter dessa människor och som är den sista anhalten när samhället sviker.
De som i dag kommer till Stadsmissionernas verksamheter för att få hjälp med det mest basala (som mat och kläder) är bland annat människor som levt så länge på ekonomiskt bistånd att de helt saknar marginaler.
Behöver man dyra mediciner eller nya vinterskor till barnen får man ta av matpengarna för att försöka lösa det.
En annan grupp som far väldigt illa är de som faller igenom den offentliga välfärdens allt mer grovmaskiga skyddsnät.
Människor som har svenskt personnummer och som i kraft av sina medborgerliga rättigheter egentligen skall kunna räkna med att få stöd men som av olika anledningar inte får det.
En sådan anledning kan vara att man inte klarar av att anpassa sig till eller ens förstår myndigheternas regelverk, en annan att man helt tappat förtroendet för socialtjänsten.
Barnfamiljer och äldre som inte har råd att betala hyran hamnar på tillfälliga boenden, vandrarhem eller tvingas flytta runt bland familj och vänner.
Sveriges Stadsmissioner ser också hur hemlösheten ökar, och att den som tidigare inte bara hänger ihop med social problematik som psykisk ohälsa eller missbruk, utan att ren fattigdom i dag leder till att människor förlorar sina hem.
Barnfamiljer och äldre som inte har råd att betala hyran hamnar på tillfälliga boenden, vandrarhem eller tvingas flytta runt bland familj och vänner.
Den negativa utvecklingen på hemlöshetsområdet fortsätter trots att många kommuner upprättat omfattande strategier och planer för att minska hemlösheten.
Särskilt allvarlig är situationen i storstäderna. I Stockholm och Malmö finns det enligt Socialstyrelsen över 700 hemlösa barn. I Göteborg nästan 1 700.
Sedan några år tillbaka samarbetar Sveriges Stadsmissioner med Ersta Sköndal högskola för att kartlägga fattigdomsutvecklingen i Sverige med utgångspunkt från de tusentals insatser som görs av landets nio stadsmissioner.
Vi har kunnat visa att över 60 procent av dessa insatser rör matutdelning av olika slag. Alltifrån att servera frukost, lunch och middag för ingen eller en mycket låg kostnad i våra öppna verksamheter till att erbjuda människor som lever i utsatthet matkassar och presentkort på mat.
Det är i dag inte heller ovanligt att kommunernas socialtjänst, som även de är hårt ansatta, hänvisar sina klienter till Stadsmissionen.
Vi har också sedan forskningsprojektet startade 2013 kunnat se att trycket på stadsmissionerna har ökat.
Det är i dag inte heller ovanligt att kommunernas socialtjänst, som även de är hårt ansatta, hänvisar sina klienter till Stadsmissionen för att få hjälp med sådant som i regel sedan länge varit det offentligas ansvar.
Vi på Sveriges Stadsmissioner menar att detta är mycket allvarligt. Vi gör allt vi kan för att lindra effekterna av fattigdom men detta är inte en fråga som civilsamhället kan lösa på egen hand. Framförallt är vi bekymrade över hur osynlig denna fattigdom är.
När frågan diskuteras i vårt land är det relativ fattigdom som åsyftas, de som har mindre än de flesta men som ändå klarar sig. Eller så pratar man om den internationella definitionen på extrem fattigdom, som är två dollar om dagen,
Oavsett måttet på absolut fattigdom (Sverige saknar för övrigt en egen definition av detta) möter vi många människor som ligger mycket långt under EU-definitionen och den så kallade normen för försörjningsstöd.
Det vi efterfrågar är en nationell kartläggning av fattigdomen i dess fulla vidd och inte enbart utifrån socialtjänstens perspektiv i Sverige som kan landa i en för vårt land fungerande fattigdomsdefinition vilken inte osynliggör allt större grupper.
En sådan skulle leda till att politik, akademi, näringsliv, allmänhet och civilsamhälle talar samma språk och möjliggöra en mer effektiv fattigdomsbekämpning i vårt land.
En sådan behövs. För det finns tveklöst fattiga människor i Sverige.
Lotta Säfström är ordförande för Sveriges Stadsmissioner
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
