De senaste veckornas biståndsgranskning på SvD har fört upp biståndspolitiken på dagordningen som aldrig förr. Tyvärr lider rapporteringen av anmärkningsvärt stora brister, skriver frilansskribenten Staffan Landin.
De senaste veckornas biståndsgranskning på SvD har fört upp biståndspolitiken på dagordningen som aldrig förr. Journalisten Jenny Nordberg har ihärdigt och orädd först granskat FN och sedan UD:s egen biståndshantering.
Vi är många som i årtionden efterlyst mer granskning och större debatt kring bistånd och utvecklingsfrågor. Att SvD på nyhetsplats äntligen skriver om bistånd är mycket bra.
Men när artiklarna är för osakliga (ibland direkt felaktiga) och när brister överdrivs och vantolkas – så att läsarna blir lämnade med en uppfattning om att ”ingen vet vart biståndet tar vägen” eller om det ens hjälpt ”en enda fattig människa” – då gör granskningen mer skada än nytta.
Det handlar egentligen om två granskningar, en av FN:s utvecklingsprogram, UNDP och en om UD:s utbetalningar av bistånd.
Den första tar utgångspunkt i en ett år gammal utvärdering av UNDP:s fattigdomsbekämpande verksamhet. Efter att ha pratat med en medarbetare på UNDP:s utvärderingskontor, (dock inte den som gjort rapporten) påstår hon följande:
”…det inte finns några bevis för att fattigdomen minskat tack vare UNDP:s arbete det senaste decenniet. Ingen vet alltså – allra minst FN själva – om de har gjort så att fattigdomen i världen har minskat. Alls. På tio år. Om fem fattiga har fått det bättre, eller fem tusen, eller ingen alls.”
”Det visade sig vara så illa att det inte gick att visa på något resultat alls för de fattiga. Någonstans.”
Det är ett häpnadsväckande påstående. Slutsatsen är en grov överdrift. Rapporten beskriver inte på något sätt ett ’nollresultat’ – termen som SvD härefter väljer att använda för att beskriva UNDP:s hela arbete.
När denna förenkling motbevisas först av UNDP själva, sedan av Sida och UD, avfärdas detta som ”fluff-spinn” och bortförklaringar. Ingen rättelse har hittills införts.
I stället för rättelse utökas missuppfattningen till att gälla – inte bara UNDP – utan hela FN. Dessutom vidgas kritiken från ’en svårighet att visa resultat’ till att vi numera inte ens vet ’vart pengarna har tagit vägen’.
”I en granskning i dagens SvD framgår att Sverige har skickat 24 miljarder i kontant bistånd till FN de senaste tre åren, utan att veta hur pengarna egentligen används. Ger vi för mycket pengar till FN?
Denna grovt förenklade slutsats, att ingen vet hur FN använder sina pengar (trots att den informationen ligger öppet på internet) blir sedan grundbulten i en omfattande kritik främst på den egna ledarsidan och andra liberala och borgerliga ledarsidor. Men också från tidningens egen journalist och chefredaktör i bloggar och på sociala medier.
Konstigt nog leder även den andra granskningen, den av UD:s betalningsrutiner, fram till exakt samma slutsats. SvD:s chefredaktör Fredrick Karén sammanfattar den granskningen så här:
”Sammanfattningen är att ingen kan tala om var de här 12 miljarderna har hamnat. Om de bidragit till att göra världen liten bättre, eller sett till att behövande människor får mat och mediciner?”
Detta är i bästa fall en fullständigt felaktig tolkning av den läckta interngranskningen. I värsta fall en ren och skär lögn. Det stämmer nämligen inte.
Det kostade mig ett samtal till UD:s enhet för multilateralt bistånd, för att få en hänvisning var på internet den informationen ligger helt öppet. När slutsatsen alltid blir att ingen vet vart pengarna gått eller om de hjälpt en enda fattig människa, även när det är uppenbart fel, då är det inte konstigt om debatten blir fördummande.
Faktabristerna gör dessutom själva granskningen svagare.
Men det verkligt allvarliga är när man ser vad dessa pengar, som enligt SvD försvinner i ’FN:s svarta hål’ i verkligheten används till.
När vi vet att stödet genom några av de multilaterala organisationerna sannolikt räddat miljontals liv. Det har varit med och bekostat; vaccin till 128 miljoner små barn, bromsmediciner till över 4 miljoner hiv-smittade människor, tuberkulos-behandling till över en miljon människor och 75 miljoner myggnät mot malaria.
Vidare har stödet gått till hälsokliniker och barnmorskor, till humanitärt stöd vid en rad katastrofer, till livsviktig familjeplanering och stöd till bättre sexuell reproduktiv hälsa, till bättre tillgång till vatten och sanitet, till hjälp och stöd för några av de mest utsatta flyktingarna i hela världen, till skolmåltider och nutritionsstöd till undernärda barn, till klimatåtgärder, till vattenrening och till återintegration av före detta barnsoldater i sina familjer och samhällen. Med mera.
Har dessa insatser hjälpt en enda människa? Svaret är otvetydigt ja. Är alla dessa insatser lyckade och effektiva? Nej det är inte säkert och den diskussionen är viktig. Hur vi mäter framgång, hur vi bedömer effekterna av de miljarder som satsas, vilka resultat har det givit.
Men att bara påstå att vi inte vet vart pengarna går, vem som har fått dem eller vad de har satsats på är inte korrekt. Det är möjligt att Svenska Dagbladet och Fredrick Karén inte vet, men det är inte samma sak som att ingen vet.
Att från detta argumentera för att att minskat eller till och med slopat bistånd, baserat på en sådan otroligt svag grund, är oansvarigt, dumt och livsfarligt.
Staffan Landin, frilansande skribent och föreläsare med fokus på utvecklingsfrågor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
