All stadspolitik har sin klasskaraktär, som får stora konsekvenser. Detta syns tydligt i Malmö och behöver erkännas. Annars kan vi inte ändra staden till det bättre, skriver Ståle Holgersen, forskare och författare i en replik.
Min senaste bok Staden och Kapitalet – Malmö i krisernas tid har diskuterats i Dagens Arena, ingenting är så klart roligare för en författare. Först ut var Daniel Mathisen den 8 maj med texten Ta tillbaka staden från marknaden! som sammanfattades med en retorisk fråga som inte är långt ifrån bokens argument:Vill vi ha en marknadsstad eller medborgarstad? (Mathisens formulering). Den 31 maj kommer Arian Ratkoceri, politisk sekreterare för Socialdemokraterna i Malmö, med ett kompromisslöst försvar för den stadspolitik som Malmö har fört sedan mitten av nittiotalet.
Ratkoceri reproducerar de ledande Socialdemokraternas berättelse i Malmö. Det är alltid intressant att höra Malmös socialdemokrater berätta hur fruktansvärt bra stadspolitiken i staden är, samtidig som vi alla vet att staden har slitits sönder av segregering och polarisering.
Men den postindustriella staden har stått på en nyliberal grund: Den har byggts för de rika, av de rika.
Men den postindustriella staden har stått på en nyliberal grund: Den har byggts för de rika, av de rika .Om vi inte erkänner detta och ser det som ett problem, kan vi heller inte ändra staden till det bättre,
Mitt argument är att all stadspolitik har sin klasskaraktär, och att detta får stora konsekvenser. Låt mig kort visa två olika exempel.
- Vilka bygger och planerar man för?
När Malmö började bygga bostäder i Västra Hamnen 2001, var det för att attrahera de rika. Detta kunde inte dåvarande KS-ordförande Ilmar Reepalu (S) erkänna då,eftersom det var politisk kontroversiellt, men nu säger han det öppet eftersom det har blivit standardpolitik.
Reepalus huvudargument var att det var bättra att de rika bodde och skattade i Malmö än i de rika grannkommunerna. Om detta var hela berättelsen, så håller jag med. Skattepengarna behövs mer i Malmö än i Vellinge.
Alla städer har lagt röda mattor för de rika, och bara varit nöjda om de fattiga flyttade till grannkommunen.
Problemet är så klart att alla städer i hela Sverige och Västeuropa (och i stora delar av världen i övrigt) har tänkt precis samma sak. Alla städer har lagt röda mattor för de rika, och bara varit nöjda om de fattiga flyttade till grannkommunen.
Detta har varit ett riktigt race to the bottom för arbetarklassen och de fattiga, för ingen har byggt för dem eller prioriterat dem.
- Vilka planerar man med?
Jag visar i Staden och Kapitalet att det har funnits och finns mycket nära band mellan kommunledningen och det lokala (bygg)kapitalet i Malmö. Bara några exempel: för att säkra »hållbarheten” (ett ledord utan mycket innehåll i den nyliberala staden):
I Västra Hamnen har kommunen drivit projektet Det Goda Samtalet, där den goda dialogen gällde byggherrar. Från 2004 till 2008 genomförde Malmö stad projektet Välfärd för alla där Reepalu satt i regelbundna möten med ett par hundra företagare. Jag har intervjuat många byggherrar till min bok och en gemensam nämnare är hur otroligt nöjda de är med dialogen med kommunen.
Kontrasten till hur man planerade att bygga bostäder och kontor i det så kallade Culture Casbah i Rosengård är enorm. Här existerar inga »goda samtalet«: man körde över invånarna och började en massiv privatisering av folks hem bara någon månad efter att planerna tillkännagivits offentligt för första gång.
Fallet Culture Cabah är också intressant av en annan anledning. Malmö stad har använt 1,3 miljarder på att bygga (konserthuset i) Malmö Live, en del av pengarna kommer från »överskottet« i Malmö kommunala bostäder (MBK).
Men när man ska bygga 200 bostäder i Rosengård, finansierar man det inte med offentliga medel, utan genom att privatisera 1660 lägenheter i området och genom (att hoppas på) gentrifiering – alltså att de fattiga pressas bort.
Det stämmer att det som gynnar kapitalet kan (till viss mån) också gynna arbetare och fattiga. Så var det (till viss mån) under efterkrigstiden där kapitalet gjorde profiter samtidigt som arbetarnas fick högre löner och bättre bostäder. Men så har det dock inte varit under nyliberalismen.
Ratkoceri rundar av texten på ett sätt som passar perfekt in i det vi kan kalla standardhistorien om Malmö. Malmö har lyckats med den ekonomiska och ekologiska hållbarheten: nu ska man bara fixa den sociala hållbarheten. Men de sociala problemen är inte bara ett resultat av att man inte har lyckats med den sociala biten, de är också ett resultat av att Malmö stad har lyckats med den ekonomiska biten.
Malmö har ju lyckats med sin nyliberala stadspolitik. Problemet är att det är samma politik som har skapat fina bostäder vid havet som har skapat segregering och fattigdom i andra delar av staden.
Segregeringen är inte bara en avvikelse i ett annars fungerande system: den är inbyggd i staden, projekt för projekt, sten för sten.
Antonio Gramsci sa att en kris består i det att det gamla är döende och att det nya ännu inte kan födas. I dag är det alltfler som erkänner att politiken som består i att prioritera de rika för att hjälpa de fattiga inte fungerar. Problemet är att det inte finns något alternativ än.
Men det första steget på vägen är att erkänna att all stadspolitik har sin klasskaraktär – antingen prioriterar man de få rika eller så är det dags att prioritera de många.
Att socialdemokrater vägrar erkänna politikens klasskaraktär, är en central orsak till att socialdemokratiska partier i hela Västeuropa faller sönder.
Lite mera konkret kan detta till exempel betyda att bygga goda bostäder och planera meningsfulla arbetsplatser för arbetarklassen och fattiga, etablera kommunala eller statliga byggbolag, bryta logiken med att städer ska attrahera de rika, förtäta i villaområden och avkommersialisera bostadssektorn.
Detta kan inte lösas enbart i en kommun, det måste vara del av en större social ändringsprocess – politisk, ekonomisk, ideologisk.
Att socialdemokrater på både kommunal och nationell nivå vägrar erkänna politikens klasskaraktär, är en central orsak inte bara till att Malmö är så fruktansvärd segregerad och ojämlikt, utan också till att socialdemokratiska partier i hela Västeuropa faller sönder.
Ståle Holgersen är doktor i kulturgeografi och forskare vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF) vid Uppsala universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
