Ledare World Economic Forum ger noll utrymme för vare sig självkritik eller en nödvändig uppgörelse med de ekonomiska teorier som tagit oss hit.
När världens finansiella nobless samlades till World Economic Forum i Davos förra veckan låg det något outtalat i luften. Som om alla visste, men ingen ville säga det rakt ut.
Visst: världen står inför den största matkrisen på ett halvt sekel.
Visst: UNHCR rapporterar att 100 miljoner människor i världen är på flykt undan krig, våld och förföljelse.
Visst: inflationstakten skrämmer skiten ur världens centralbanker och får räntorna att rusa.
Och visst: de katastrofala vinterstormar som FN:s klimatpanel trodde skulle komma först år 2080 har, enligt en ny studie i Nature, redan nått södra halvklotet.
Grundaren av World Economic Forum, Klaus Schwab, har sedan starten ivrigt förespråkat ett slags ”intressentkapitalism”
Men i tal efter tal – från direktörer inom läkemedels- och teknologiindustrin till toppolitiker – tassades det i stället kring de avgörande frågorna. Talarna betonade hellre samarbete, teknologisk utveckling och svepande formuleringar om inkluderande välstånd. Inte hur vi hamnade i skiten, vilka som bär ansvaret och vilka reformer som krävs för att bryta dödsspiralen.
I själva verket är det just den kvävande samsynen om hur den ekonomiska politiken ska organiseras som är problemet. Övertron på finanskapitalismens evangelium och skygglapparna inför klassamhällets förbannelse har slitit samhället itu, eldat på motsättningarna.
Därför blir det lite magstarkt att samma personer som blåst i tågvisslan under nyliberalismens triumftåg nu lovar att det ska bli annorlunda. Att det ska bli bra den här gången. Grundaren av World Economic Forum, Klaus Schwab, har sedan starten ivrigt förespråkat ett slags ”intressentkapitalism”, som knyter alla delar av samhället till vinstintressets överordnade princip. Årets inledningsanförande var inget undantag. Rucka inte på makten – linjen ligger fast.
I grunden är det inte fel att människor med makt träffas. Kontaktytor på alla nivåer är samhällets smörjmedel. Problemet uppstår när makten förskjuts från demokratiska församlingar till privata särintressen. När gränsen mellan bolagens intressen och politiskt beslutsfattande grumlas offras demokratins viktigaste mekanism: den medborgerliga makten.
World Economic Forum ger noll utrymme för vare sig självkritik eller en nödvändig uppgörelse med de ekonomiska teorier som tagit oss hit. Konsekvensen blir att samma privilegierade fåtal som skapat kriserna fortsätter som om ingenting hänt. Snarare än den hummande samsyn som närt kriserna behövs motkrafter. Forskare som dissekerar samtiden, journalister som skärskådar intressekedjan bakom besluten – och medborgare som ifrågasätter makten och utkräver ansvar.
Bakom de där pliktskyldiga och ihåliga formuleringarna, i tystnaden efter de artiga applåderna, döljer sig en ovilja till handling. Den som tjänar pengar på den rådande ekonomiska modellen kommer aldrig att vilja tygla eller tämja finanskapitalets grepp om politiken.
Den som blivit förmögen på klassamhället kommer aldrig att ropa på omfördelning. Och den som har för mycket att förlora på en rättvis klimatomställning håller hellre tyst.
Medan alla vi andra blir de verkliga förlorarna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
