ledare Regeringen bör ge det stöd som krävs för att svensk cementindustri ska kunna bli klimatneutral. Men stödet måste villkoras så att ägarna tar ansvar för att skydda grundvattnet på Gotland.
Några av de vackraste badplatserna på Gotland ligger vid gamla vattenfyllda kalkbrott. Den vita kalkstenen färgar vattnet azurblått, det är som att bada vid ett korallrev i Karibien. Och det är ju på sätt och vis det man gör: stenen som brutits ur kalkbrottet består av skal från urtida havsdjur och av fossila korallrev som under årmiljonerna pressats ihop till sten.
Riktigt finkornig kalksten kan användas som naturlig krita, som de vita klipporna vid Dover i södra England, men det viktigaste användningsområdet för kalksten är tillverkning av cement.
Redan de gamla grekerna, och innan dess egyptierna på faraonernas tid och de första stadskulturerna i Mellanöstern kände till att man kan blanda tillverka cement av kalksten. Romarna förfinade tekniken och byggde både bostäder och akvedukter med hjälp av cement. Några av dem finns kvar än idag.
I Sverige firar cementtillverkningen hundrafemtio år i år. Den första fabriken låg passande nog i Limhamn, som fått sitt namn från det ord för kalksten som fortfarande används på engelska: limestone. Cement har varit omistligt för den svenska industrialiseringen, och cement har byggt Välfärdssveriges avloppsrör, vattentorn, broar och bostäder.
Sedan länge ligger den största cementfabriken i Slite på kalkrika Gotland.
Veckans besked fick gotlänningarna att koka av ilska
Att omvandla kalk till cement kräver stora mängder energi, och ger upphov till jättelika koldioxidutsläpp. Globalt sett står cementframställning för 7 procent av koldioxidutsläppen. Från skorstenarna i Slite bolmar varje år tre procent av Sveriges samlade utsläpp, eller 93 procent av hela Gotlands utsläpp.
Men nu kan Cementas anläggning i Slite på östra Gotland bli världens första klimatneutrala cementfabrik. I veckan beslutade Energimyndigheten att ge 12,7 miljoner kronor till Cementa AB för att de ska utreda förutsättningarna för en koldioxidneutral cementfabrik i Slite år 2030. Anläggningen kan kanske till och med bli en kolsänka, alltså en anläggning med negativa utsläpp, skriver företaget Cementa AB i ett entusiastiskt pressmeddelande.
Tanken är att plocka ut koldioxiden från rökgaserna som bolmar ur skorstenarna på anläggningarna i Slite, omvandla den till flytande form, och sedan skeppa den med båt till Norge där de ska lagras under Nordsjöns botten. Tekniken, CCS (carbon capture and storage), finns redan men är ifrågasatt, inte minst för att den ännu inte använts i så här stor skala. Koldioxidavskiljningsanläggningen som planeras i Slite ska kunna fånga upp 1,8 miljoner ton koldioxid varje år.
Ändå fick veckans besked gotlänningarna att koka av ilska.
Det är nämligen inte bara utsläppen från själva cementtillverkningen som skadar miljön. Kalk är en ändlig, fossil resurs – stenen består bokstavligt talat av fossil – och dessutom orsakar själva brytningen stora skador. De äldre numera vattenfyllda och turkosskimrande kalkbrotten som ligger utspridda på Gotland är harmlösa i jämförelse med de gigantiska dagbrott som Cementa – numera ägt av tyska Heidelberg Cement– anlagt i närheten av Slite. Det största, Västra brottet, är 50 meter djupt. När den sista stenen är utbruten kommer täkten att vara 75 hektar stor, det är 750 tusen kvadratmeter, eller ett område lika stort som världsarvet Visby innerstad. Stora, fula sår i landskapet. För ett par hundra arbetstillfällen och skatteintäkter som är lika minimala som den svenska mineralskatten är låg (och skatten hamnar inte på Gotland, i vilket fall).
Så här stora ingrepp i naturen innebär en stor risk för grundvattnet på vattenbristens Gotland. Det är bland annat på grund av oro för grundvattnet som såväl Länsstyrelsen på Gotland som Naturvårdsverket överklagat Mark- och miljödomstolens beslut att ge Cementa AB tillstånd att fortsätta bryta kalk i både Västra brottet och ytterligare ett gigantiskt dagbrott vid File hajdar. Domen har ännu inte fallit.
Brottet vid File hajdar ligger bara några kilometer från Tingstäde träsk, Gotlands största sjö och dricksvattentäkt. Ett område som sedan urminnes tider har varit värt att försvara. I mitten av sjön ligger ett bulverk, en försvarsanläggning i trä från 1100-talet. När vattnet fryser på vintern kan man åka skridskor ut och titta på de tusenåriga stockarna som sticker upp ur leran.
Cementindustrin är på så sätt symbolisk för den pågående klimatstriden, dragkampen mellan klimatet och miljön. Vad är viktigast, att så snabbt som möjligt bromsa klimatförändringarna, eller skydda miljön? Metaller som behövs till batterier och solpaneler, är det värt de enorma skador som gruvbrytningen orsakar? Urskogen, ska den ersättas av snabbväxande trädsorter som kan avverkas för att ersätta fossila bränslen, eller skyddas för att bevara andra miljövärden, som biologisk mångfald?
Om bara klimatet är skyddat, kan vi tolerera sinande brunnar, obrukbar åkermark, och uttorkade skogar?
Energimyndigheten har gett stöd till en förstudie, men regeringen lär behöva gå in med direkt stöd för att koldioxidavskiljningsanläggningen ska kunna förverkligas, på samma sätt som regeringen genom Industriklivet bidragit till Hybrit projektet för att producera fossilfritt stål.
För näringsminister Ibrahim Baylan borde det inte vara ett svårt beslut: se till att regeringen ger det stöd som krävs för att den svenska cementindustrin ska kunna bli klimatneutral, men villkora stödet med att Heidelberg Cement tar ansvar för att skydda grundvattnet på Gotland.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
