debatt Föreningslivets bidragskrav blir allt flera, inte minst från elitidrotten. Därför måste samhället ställa krav på mottagarna som innebär insyn och öppenhet i klubbarnas ekonomi, skriver Bengt Olof Dike.
Kommunerna måste ställa det ovillkorliga kravet på stora mottagare av bidrag, såsom golf-, ishockey- och andra idrottsföreningar, som ej sällan sträcker fram hatten, att de lägger alla papper på bordet. Under den pågående coronapandemin har dessa hattar blivit många, där föreningarna pekar på hur svårt de har drabbats. Men av någon anledning nämns aldrig de höga spelarlönerna, som klubbarna vägrar röra, trots att de är den kanske största orsaken till den dränerade ekonomin. Den attityden håller inte framöver. Det är inte rimligt, att exempelvis ishockeyspelare i SHL (den högsta divisionen) ska ha sexsiffriga månadslöner, samtidigt som deras klubb kräver allt större offentliga bidrag.
Skattebetalarna ska ges full insyn i klubbarnas lönelistor, övriga utgifter och inkomster. Detta är inte konstigare än bankernas krav på låntagarna, vilka måste redovisa sin ekonomi, innan de får klartecken – eller blir avvisade.
Men passiviteten hos de kommunala beslutsfattarna är utbredd. När en känd ishockey- eller fotbollsklubb, kanske i högsta serien/divisionen, får problem i den ekonomiska driften eller vill miljoninvestera i exempelvis ett nytt klubbhus eller liknande, går den nästan alltid först till kommunens styrande politiker med lovord över vilka fantastiska fördelar det är för kommunen med den tilltänkta satsningen.
Inte sällan faller beslutsfattarna för argumenten, beviljar miljonerna men kräver ingen insyn i mottagarens ekonomi.
Inte sällan faller beslutsfattarna för argumenten, beviljar miljonerna men kräver ingen insyn i mottagarens ekonomi. Saken är uppenbarligen också känslig för SKR (Sveriges Kommuner och Regioner), varifrån jag har försökt att få reaktioner och huruvida uppgifter om eventuella rekommendationer finns för organisationens medlemmar. Via SKR:s presstjänst, som fört mina frågor vidare till den juridiska avdelningen, kom svaret att kommunerna själva får ta ställning. Beskedet var knapphändigt och intetsägande och blev förstås inte bättre av att SKR:s ordförande, Anders Knape (M), till vilken jag senare också genom hans sekreterare direkt vände mig med spörsmålen, vägrade svara.
Ordknappheten och tystnaden från SKR kan inte tolkas på annat sätt än att kommunernas medlemsorganisation är rädd för att eventuella råd och riktlinjer i frågor som de aktuella äventyrar den kommunala självbestämmanderätten, vilken innebär suverän självständighet för dess medlemmar.
Men hållningen förefaller alltför passiv mot bakgrund av att föreningslivets bidragskrav på kommunerna blir allt flera, samtidigt som dessas ekonomi knappast rosar marknaden och skattebetalarna. Att ge generella råd om att ställa krav på mottagare, som innebär insyn och öppenhet i deras ekonomi, inkräktar inte på medlemmarnas självbestämmanderätt. I slutändan gör de ju ändå som de vill.
Det borde säga sig självt att kravet alltid måste vara ett och detsamma: offentlighetsprincipen ska gälla. Alltså densamma som gäller för kommunerna själva och som innebär att bidragsgivarna, dvs skattebetalarna, när som helst skall kunna få veta hur mottagaren förvaltar sina pengar, hur höga löner som dess chefer, spelare och övrig personal har, m fl uppgifter.
Det är nämligen ett faktum att idrottsklubbarnas spelarlöner i dag är väsentliga orsaker till dålig klubbekonomi. Men hur stor är då lönen för spelare A, B och C? Det får vi aldrig veta, därför att ingen offentlighet råder innanför väggarna i administrationsbyggnaden eller därför att klubben ifråga är ett aktiebolag.
Från min egen kommun, Karlshamn i Blekinge, har jag två belysande exempel på politisk givmildhet utan villkorad insyn. Det ena gäller ett kallbadhus, som byggdes för några år sedan för sju miljoner, varav de privata initiativtagarna fick tre (3) från den lokala och självständiga sparbanken och två (2) från kommunen. Utomstående sponsorer stod för resten.
För att blidka kommunen gjorde kallbadarna ett – som de kallade det – ”upplägg”, där satsningen bolagiserades och fick namnet ”Karlshamns Kallbadhus AB (svb)”.
Kommunen fick aktier för dess satsade två miljoner och därmed en minoritetspost i styrelsen. Därmed, vilket var uträkningen, skulle utgiften inte synas i bokslutet: kommunen bytte ju pengarna mot aktier.
Inga krav på fortlöpande insyn i den vanskliga ekonomiska kallvattenaktiviteten ställdes; inte ens en begäran om exempelvis halvårsvis rapportering. Nu visar det sig i årsredovisningen, som man via Bolagsverket kan plocka fram, att endast det första årets nettoomsättning var positiv. Det andra, tredje och fjärde året har den minskat drastiskt. 2017 gick badandet i den aktuella Östersjöviken med hela 429.000 kronor i förlust. Formellt är dock soliditeten procentuellt lysande. Badhusets värde på papperet är nämligen satt till nästan 5,9 miljoner. I praktiken är huset dock inget värt. Vem vill köpa aktier i ett bolag, som går med en halv miljon i förlust?
Det andra exemplet från Karlshamn är snarlikt det första. Kommunens golfklubb slog på stort genom att bygga ett nytt, exklusivt klubbhus för cirka 16 miljoner. En välbeställd svenskamerikan donerade sex miljoner, medan kommunen föll till föga för fem miljoner. Resten – knappt en tredjedel – står klubben själv för. Ett aktiebolag för fastigheten bildades, där kommunen är företrädd. Även här i minoritet. Men inget krav på insyn i golfklubbens ekonomi och lönesättningen till dess anställda skrevs in. Klubbstyrelsen och Svenska golfförbundet vägrar också lämna sådana uppgifter.
Därför måste bidragsgivande kommuner och regioner alltid kräva full offentlighet i mottagarens ekonomi. Ett sådant krav vitaliserar definitivt den lokala demokratin, gör den mer levande, intresseväckande och tydligare skild från rikspolitiken. Vem kan ha något emot detta?
Bengt Olof Dike
Samhällspublicist
f d redaktör på Norrköpings Tidningar och Helsingborgs Dagblad
tidigare moderat landstings- och kommunfullmäktigeledamot
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
