Inkomstklyftorna i Sverige ökar. De allra rikaste har dragit ifrån mest. Samtidigt vill de borgerliga partierna sänka vissa gruppers löner. Låt dem inte slingra sig – Ställ dem till svars!
Ulf Kristersson skakar på huvudet, viftar ivrigt med fingret. De borgerliga partiernas förslag om sänkta ingångslöner för så kallade enkla jobb ger inte sänkta löner. Det är bara skrämselpropaganda, intygar han.
Söndagens partiledardebatt var en uppvisning i borgerliga krumbukter för att trolla undan låglöneoffensiven. Och det lyckades.
Även den »Faktakoll« som flera medier samarbetar om slår fast att vi inte har något att oroa oss för. Att M skulle vilja sänka löner är »helt fel«.
I själva verket är det Kristerssons försäkringar och den luftiga faktakollen som är fel ute.
Moderaterna vet mycket väl att 70 procent av kollektivavtalsenlig lön för vissa jobb sprider sig till hela arbetsmarknaden. Skapar negativ lönepress, gröper ur fackets förhandlingsmakt. Det är liksom själva poängen. Och det spelar roll.
Lars Calmfors varnar i en ledare för att alltför stora inkomstskillnader är »politiskt riskabelt« och gynnar »populistiska politiker«. Texten är knappast ett radikalt försvar av välfärdspolitiken. Ändå sticker det sannolikt i ögonen på en borgerlighet som vill använda arbetsmarknaden som bräckjärn för lägre löner.
Verkligheten är, som vanligt, det starkaste argumentet mot högerns program. Enligt färska siffror ökar inkomstklyftorna i hela Norden. Sverige är dessutom det land i västvärlden där klyftorna, mätt som skillnader i inkomster och förmögenheter, ökat som snabbast de senaste decennierna.
De allra rikaste har dragit ifrån mest. De med lägst inkomster har mer eller mindre stått stilla. Samtidigt har löneandelen – löntagarnas del av vinsterna – krympt. Det får konsekvenser.
Just därför vill jag höra Stefan Löfven hamra in budskapet att inkomstskillnaderna måste krympa för att tryggheten ska öka.
Klassmärket blir tydligare. Bakgrunden allt viktigare för hur livets stig vindlar sig fram. Det mest orättvisa som kan drabba en människa är att födas.
Vi väljer varken familj, utbildning eller sammanhang. Just därför måste välfärden vara kompensatorisk – ge alla människor makt och verktyg att forma livet. Annars skiktas och splittras samhället. Annars växer otryggheten. Och annars blir skillnaderna mellan människor fnöske på brottslighetens brasa.
Just därför vill jag höra Stefan Löfven hamra in budskapet att inkomstskillnaderna måste krympa för att tryggheten ska öka. Ett samhälle där rika drar ifrån på majoritetens bekostnad kommer aldrig att vara tryggt.
I ett lysande intervjuklipp som civilminister Ardalan Shekarabi publicerade på Facebook nyligen berättar han om hur läkaren bodde granne med sophämtaren där han växte upp. »Samhället var mer jämlikt«, förklarar han. Och: »den politiken var ingenting att skämmas för. Tvärtom.«
Resonemanget ringar in varför allt börjar med jämlikheten. Vi måste känna att vi hör ihop, att det gemensamma binder oss samman.
Samtidens kvävande konsensus och nationalistiska ryggdunkningar ställer tvärtom arbetare mot arbetare, infödd mot invandrad, och blundar för frågor om klass och makt. Inkomstskillnader och koncentrationen av ekonomiskt inflytande blir en blind fläck.
Jimmie Åkesson gnuggar händerna. Den senaste partiledardebatten bevisar att svensk politik är ett intellektuellt kalhygge som tumlar allt längre högerut. Lägre löner skulle fördjupa klassamhället ytterligare. Borra in skillnaderna mellan oss än tydligare.
Att Kristersson och de borgerliga partiledarna lyckats slingra sig ur låglöneoffensiven är direkt oförlåtligt. Låt dem inte komma undan. Påminn om konsekvenserna. Men bryt framför allt den pinsamma tystnaden om vad som verkligen splittrar oss: klassamhället.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
