Den dödsstraffs- och apartheidvänliga Margaret Thatcher raserade välfärdskontraktet med medborgarna. Såren har ännu inte läkt.
Den sovjetiska armétidningen Röda stjärnan ska fördöma ett tal av Tories nya partiledare. Politbyrån har anklagats för att sätta militärutgifter framför mat i en strävan efter världsherravälde. Röda stjärnans ordval, avsett som en förolämpning, blev Järnladyn. ”De gjorde mig aldrig en större tjänst”, konstaterade Margaret Thatcher långt senare.
The Guardian/The Observer har publicerat inte mindre än tre recensioner av den aktuella filmen med samma namn. Visst, Meryl Streep är magnifik. Men Järnladyn är en film om personen Thatcher utan Thatcherism. Det räcker, naturligtvis, för att en omfattande debatt ska ta vid.
I dag har Centerpartiet en partiledare som inte var född när Thatcher blev premiärminister. Men Annie Lööf ”mår bra hela dagen” när hon har sett Thatcher i debattstolen.
Det är ett uttalande som kan få en anglofil med hjärtat till vänster att brotta ned omgivningen och tvångsvisa YouTube-klippet i vilket Elvis Costello förklarar låten ”Tramp the dirt down” (om Thatchers framtida grav).
Till höger, som på DN:s ledarsida, avundas den musik som Thatcher framkallade (samlat i vänsterkollektivet Red Wedge med Billy Bragg, The Smiths, Paul Weller, Lloyd Cole). SvD:s ledarsida har i stället sökt ammunition i Tony Blairs memoarer, och även Blair konstaterar att Storbritannien var i behov av industriella och ekonomiska reformer. Imperiet som hade kontrollerat en fjärdedel av jordklotet sattes under IMF:s förmyndarskap. ”Missnöjets vinter”, efter en rad i Shakespeares Rikard III, tvingade fram ett nyval våren 1979. 29 miljoner arbetsdagar hade förlorats i strejker bara under ett år. Thatcher kom till makten, ett sekteristiskt Labour drevs vänsterut och blev irrelevant.
Det sägs att en bra diskussion om Thatcher ska innehålla båda dessa perspektiv; såväl ”we deserved her” som ”I still hate her”. För att förstå hela den skalan måste bilden av Thatcher på borgerliga ledarsidor problematiseras.
Falklandskriget, en operation kantad av tur, var avgörande för Thatchers andra valseger 1983. Att omplacera varje öbo och ge dem 1 miljon pund per person hade varit en billig lösning jämfört med de omedelbara kostnaderna för kriget. Och antalet brittiska soldater som har begått självmord efter att de kom hem från Falklandsöarna är nu högre än de 255 som stupade. Men kriget underströk och förstärkte i synnerhet Thatchers djupt nationalistiska och patriotiska förhållningssätt till politik, ursprungligen format av andra världskriget. Att stärka försvaret var viktigare än alla andra offentliga utgifter, inklusive mjölk till skolbarnen (en nedskärning förevigad av ramsan ”Maggie Thatcher, Milk snatcher”).
Synsättet överfördes på det Europasamarbete som hon ursprungligen betraktade som en försvarsorganisation, snarast en gren av Nato. Med tiden växte hennes förakt för all samverkan i Europa som inte handlade om avreglerade marknader, och det blev också den utlösande faktorn till hennes fall (vice premiärminister George Howes avgång hösten 1990). Thatcher, som även ogillade planerna på en tysk återförening, blickade helst över Atlanten mot Vita Huset och Ronald Reagan. Att hon på ålderns höst har förslagit att Storbritannien ska lämna EU och söka medlemskap i Nafta framstår som en logisk slutpunkt.
Järnladyns premiär sammanfaller med ANC:s 100-årsjubileum, vilket påminner om Thatchers undfallenhet mot apartheidregimen i Sydafrika och hennes motstånd till EG:s och Samväldets sanktioner (sanktionsfrågan innebar att Samväldet körde över direktiven från London för första gången någonsin). Och till tonerna av förslagsvis The Beats ”Stand down Margaret” kan andra reaktionära ståndpunkter radas upp. Hon omfamnade dödstraffet, har sörplat te med och uttryckte stöd till diktatorn Pinochet, och genomförde Section 28 som förbjöd lokala myndigheter att framställa homosexualitet på ett positivt sätt.
Ett annat känsligt ämne i varje Thatcherbiografi är kapitlet som handlar om ”aid and arms”. I en tid när västvärldens länder strävade efter att nå målet om att ge 0,7 procent i bistånd sänkte Thatcher Storbritanniens nivå från 0,52 (1979) till 0,31 procent (1989). Biståndet knöts till handel, och ofta vapenhandel. Turerna kring Pergaudammen i Malaysia är ett av många exempel som dessutom ska ha gjort hennes son, ”mellanhanden” Mark Thatcher, till mångmiljonär.
Labourpolitikern Oona King har påpekat att hon under sin uppväxt, tack vare Thatcher, förstod att en kvinna kan nå den absoluta toppen. Men Thatcher ”klättrade skickligt genom en lönndörr i glastaket, och slog kraftfullt igen den bakom sig”, menar King. Thatcher utsåg bara ett kvinnligt statsråd och framhöll ofta att hon var den första vetenskapsmannen som hade blivit premiärminister (examen i kemi). Hon hävdar att det aldrig slog henne att hon var den första kvinnan på posten. Uttalandet är en talande symbol för något långt viktigare: I en tid när jämställdhetsreformer började göra viktiga framsteg i andra europeiska länder, var Storbritannien ett lysande undantag.
Annie Lööf har även sagt att Thatcher visade ”var skåpet skulle stå”. Hon avsåg knappast en traditionell C-fråga som decentralisering. Mellan 1979 och 1989 genomfördes inte mindre än 50 olika lagändringar som minskade den politiska makten på lokal nivå. Och det är knappast Thatcher som har inspirerat Lööfs värnande om den personliga integriteten. Thatchers tid vid makten har flera auktoritära inslag som drabbade meningsmotståndare på flera olika sätt, från ”shoot-to-kill” policyn i Nordirland till polisens räd på BBC:s kontor i Glasgow 1987.
Thatchers åtgärder för att krossa facket är också ett exempel på att hon gärna identifierade problem, men saknade känsla för en proportionerlig lösning. Thatcher förbjöd sympatiåtgärder, avskaffade fackledningens rätt att bestämma om konfliktåtgärder och lagstiftade om att en arbetsplats måste ha 20 procent fackmedlemmar om facket ska få kräva avtal för medlemmarna.
Men i en tid när David Cameron ber om ursäkt för Section 28 och Ed Miliband medger att vissa begränsningar av fackföreningarnas makt var nödvändiga, är det grundbulten i Thatcherismen som behöver diskuteras: En blind tro på först monetarism och sedan nyliberalism som förorsakade djupa sår i det brittiska samhället som ännu inte har läkt. Vissa problem löstes, nya skapades.
Huvudproblemet var arbetslösheten, som aldrig var lägre än när hon tillträdde 1979 (drygt fem procent). Under de elva år som följde, då ”Europas sjuke man” ska ha räddats, varierade arbetslösheten mellan sju och tolv procent (som mest 3,3 miljoner medborgare).
Läxan av Thatcherismen är att hård, kortsiktig och nyliberal politik skapar konsekvenser som ger nackdelar över lång tid. Arbetslöshet, bidragsberoende och slitna höghus där ingen är nära arbetsmarknaden skapar problem som ärvs av nya generationer. Kriminaliteten dubblerades 1979-1997. Infrastrukturen vansköttes, järnvägens öde blev en schabblig privatisering under efterträdaren John Major. Avindustrialiseringen blev för drastisk och även lönsamma industrier slogs ut. Städer i norr fick förfalla. The Guardian avslöjade nyligen att regeringen övervägde att överge eller gradvis evakuera staden Liverpool efter upploppen 1981. En stad som ännu 2012 strider för att få reda på om Thatcher ville skydda polisens oförlåtliga försummelser i samband med Hillsboroughkatastrofen 1989, då 96 supportrar klämdes ihjäl på en fotbollsläktare som snarast bör jämföras med en dödsfälla.
Inte ens universiteten klarade sig. De kraftiga nedskärningarna i den högre utbildningen medförde att Thatcher är den enda Oxfordutbildade premiärministern i modern tid som inte har belönats med en hedersprofessur. Det statliga stödet till forskningen reducerades så kraftigt att den totalt sett minskade i Storbritannien, vilket gjorde att landet därmed gick emot trenden i en tid när USA och Japan fick ta hand om framtidsbranscher som data och elektronik.
Resultatet blev en ojämlikhet som steg brant och konstant, eftersom Thatcher gav Storbritannien det sämsta av två världar: Välfärdsstaten blev allt mer amerikansk, men ersattes aldrig av hennes drömmar om amerikanska nivåer av filantropi vilande på Viktoriansk medömkan. När Thatcher avgick var Storbritannien det fjärde mest ojämlika landet i OECD. Landet hade i negativ bemärkelse klättrat förbi bland annat Spanien, Grekland, Portugal och Reagans USA. Samtidigt bröts det välfärdskontrakt som ännu inte är återupprättat. Hon skiter i oss så vi lever på välfärdsresterna. Omvänt: Varför betala höga skatter när alla fuskar?
Tidigare konservativa regeringar hade tagit för givet att det inte gick att vinna val om arbetslösheten var högre en miljon människor. Thatcher anses ha bevisat motsatsen: Det går, så länge medelklassen känner sig belönad.
Johnny Marr, gitarrist i The Smiths, menar att Thatcher inte bara genomförde en ekonomisk strategi som bland annat krossade landets fackföreningar. Sättet hon gjorde det på saknade medkänsla och medförde att solidariteten mellan människor förstördes. Det tomrum som uppstod fylldes med en känsla av hjälplöshet, att du som medborgare stod maktlös inför den kalla och hårdförda centralmakten.
Premiären av Järnladyn på Europas biografer sammanfaller med eurokris och krav på att 27 länder ska spara sig ur en kris samtidigt. Av de reformer som ska reglera det kapital och de fria marknader som Thatcher tillbad syns ännu intet.
”Burn down the disco. Hang the blessed DJ. Because the music that they constantly play. It says nothing to me about my life”. Det har sagts att raderna i The Smiths låt ”Panic” avser parlamentet, Thatcher och hennes ekonomiska stålbad i nämnd ordning.
Singeln släpptes 1986. Europas vänster saknar ännu ett sammanhållet alternativ till den Thatcherism som även ekonomiskt är så överskattad, men som framkallade så mycket bra musik och är så lätt att tycka illa om.
Som texten på de brittiska fackförbundens kaffemuggar lyder: ”I still hate Thatcher”.
Återstår att formulera något som Europas luttrade medborgare vill ha i stället.
Eric Sundström är chefredaktör för Dagens Arena. En något förkortad version av artikeln finns med i Magasinet Arena, januari 2012.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
