fredagskrönika Det är halvtid i avtalssverige. Kollektivavtalen löper inte ut förrän våren 2020, men diskussionen om industrins roll i lönebildningen är i full gång.
De fem LO-facken Byggnads, Fastighets, Elektrikerna, Målarna och Seko fortsätter med att leverera rapporter som ifrågasätter industrins roll.
Tanken är att de fem facken ska presentera ett gemensamt förändringsförslag till hur lönebildningen organiseras. Det ska ske i vår, i god tid innan avtalen löper ut året efter.
I våras kom en första rapport som drev tesen att ett lågt lönemärke gynnar högavlönade. Den var skriven av LO-ekonomen Mats Morin.
I förra veckan var det dags för en ny rapport och den här gången var författaren nationalekonomen Lars Calmfors. Och liksom tidigare driver han tesen att någon form av förändring behövs av industrins roll i lönebildningen.
Själv anser han att det handlar om en mindre justering, lönebildningen behöver fortsatt ett lönemärke.
Det som måste ske är att sektorer som har stor brist på arbetskraft kan ta ut löneökningar som överskrider industrimärket, hävdar han. Sektorerna det handlar om är offentlig sektor och delar av hemmamarknadsorienterade sektorer.
För att möjliggöra den här förändringen skulle kretsen som deltar i besluten om lönemärket kunna vidgas. Förutom internationellt konkurrensutsatta branscher bör några hemmamarknadsorienterade branscher delta, till exempel handeln och delar av tjänstesektorn.
En grupp som tagit fram en rapport på uppdrag av fackförbundet Ledarna är inne på något liknande – även om deras tankar är betydligt mer skissartade och tydligt influerade av Lars Calmfors.
Reaktionerna från industrins parter på förslagen är minst sagt negativa. När Lars Calmfors presenterade sitt förslag konstaterade han att kritik mot industrins roll i lönebildningen är som att väcka en ilsken getingsvärm.
Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe levde upp till den beskrivningen. Han kallade Lars Calmfors för husposör åt fackförbunden inom 6F (se ovan) och avfärdade förslagen på alla punkter.
Kommentarerna från fackliga företrädare inom industrin var också djupt kritiska. Nuvarande system fungerar och förhindrar inte relativa löneförändringar, enligt industrifacken.
För grundskollärare och sjuksköterskor har till exempel löneutvecklingen varit 4,2 respektive 5,6 procent per år mellan 2014 och 2017.
Att ett förslag från en enda person, visserligen en av Sveriges tyngsta och mest kända nationalekonomer, kan skapa starka reaktioner är intressant.
Kanske förklaras reaktionen av att Lars Calmfors är den ende som hittills lyckats med att formulera ett alternativ till hur dagens lönebildning skulle kunna organiseras.
Det är annars en vanlig invändning från industrins parter när de fått kritik tidigare. Aktörer som enbart kritiserar industrimärket utan att lämna förslag till hur det skulle kunna vara i stället saknar relevans, hävdar de.
Men eftersom Lars Calmfors har ett förslag blir det argumentet svårare att använda.
En annan förklaring till de starka reaktionerna kan vara ovana vid att vara utsatta för negativa kommentarer. Även om industriavtalet och dess roll kritiserats av fack och arbetsgivare som står utanför industrin har avtalet och dess parter varit ohotade herrar på täppan i lönebildningen.
Samtidigt visar en rapport från Medlingsinstitutet att bristen på arbetskraft inom delar av den offentliga sektorn redan påverkar löneutvecklingen. Sjuksköterskor, lärare och undersköterskor har enligt myndigheten förbättrat sitt löneläge i förhållande till andra grupper de senaste åren.
För grundskollärare och sjuksköterskor har till exempel löneutvecklingen varit 4,2 respektive 5,6 procent per år mellan 2014 och 2017. Det är flera procentenheter högre än de 2,3 procent som varit snittet på arbetsmarknaden.
Nu måste den brist på arbetskraft som väntar och som kommer att förvärras inom flera sektorer hanteras och följderna av den regleras i lönebildningen, hävdar alltså Lars Calmfors – och andra.
Att det därför inte är slutdiskuterat är helt säkert. Det kommer flera rapporter. Men om och hur dagens diskussion påverkar avtalsrörelsen våren 2020 är fortsatt oklart.
Anna Danielsson Öberg är författare och journalist med lång erfarenhet av att bevaka arbetsmarknadsfrågor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
