En regionreform är nödvändig för att klara av landstingens ekonomi, men riskerar att bli en demokratisk förlust för medborgarna.
I början av mars föreslog Indelningskommittén att länen och landstingen bör slås samman till sex storregioner. Samhällsorganisation leder inte till några omfattande debatter på kultursidorna eller i SVT:s Opinion Live, men det är synnerligen viktiga frågor. Det handlar i grunden om vilket Sverige vi vill se i framtiden.
Indelningskommittén föreslår den största offentliga strukturomvandlingen på över 40 år. 1971 avskaffades det »kommunala sambandet« och vi fick ett enkammarsystem. Genom olika kommunreformer bantades de 2281 sockenbaserade kommunerna till dagens 290 kommuner.
Men länen med sina landshövdingar och de direktvalda landstingen har i mångt och mycket lämnats orörda. Konkreta experiment med stora regioner i Väst och i Skåne har banat väg för en större omgestaltning av den samhälleliga infrastrukturen.
Det finns starka argument för en regionreform. Den skapar möjlighet att dela finansieringen av många samhällsfunktioner på fler händer – inte minst sjukvården – och den skapar förutsättningar för att skapa en mer rationell organisation. Stort är inte alltid vackert, men stordrift har många fördelar.
Sex storregioner är dock ingen universallösning som i ett slag trollar bort alla problem. Stora delar av Sverige kommer fortsatt att vara glest befolkade – en utveckling som kommer att fortsätta. Det kommer för många att vara långt till ett sjukhus även i de nya storregionerna.
Många kommuner står inför en liknande problematik. Kommunerna bär det stora ansvaret för välfärden. Sammanslagningar av kommuner med liten befolkning och minskande skattebas är att vänta. Men saken blir inte nödvändigtvis bättre av att slå ihop två vidsträckta kommuner med minskande befolkning och vikande skattekraft.
I grunden handlar det om två utmaningar: ekonomi och demokrati. Gemensamt måste vi säkra välfärdens och det offentligas grundläggande finansiering. Och den har urholkats de senaste decennierna. Dessutom har statens ansvar krympt, inte minst efter 90-talskrisen. I stället har allt mer av ansvaret lagts på kommunerna.
Om inget görs kommer Sverige att glida isär. En regionreform och kommande kommunala sammanslagningar måste därför också innefatta en överenskommelse som innebär att vi ser över det finansiella ansvaret för välfärden.
Gissur Ó Erlingsson kommenterade regionförslaget i Dagens Samhälle: »Reformen behövs, men vi ska nog inte ställa våra förhoppningar till att den stärker demokratin.« Från 1980-talet och framåt var decentralisering ledordet för den offentliga politiken. Syftet var att återvitalisera det medborgerliga engagemanget. Marknadsmodellerna i framför allt kommunerna har sedan dess krympt politikens plats. Nu ser vi återigen krav på centralisering, förslaget om en regionreform är bara ett exempel.
En regionreform ökar behovet av att kommunerna stärks som demokratisk arena i hela landet. För att den ska vara reell måste kommunerna ha ekonomiska möjligheter att fatta beslut om medborgarnas gemensamma angelägenheter. Det går inte att tänka bort det ena – ekonomi – eller andra – demokrati.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
