Olof Kleberg

Debatt Statlig styrning har blivit en profilfråga för den sittande högerregeringen. Frivilliga organisationer, det som kallas civilsamhället, trängs undan på område efter område.

Egentliga är det uppochnervända världen. De tre partier som vill kalla sig borgerliga (M, L, Kd) har under långliga tider betonat hur viktigt det är med många frivilliga sammanslutningar. Oftast då i konfrontation med övertunga socialdemokratiska rörelser och statliga eller kommunala organ.

Särskilt för Liberalerna har anknytningen till folkrörelser, frireligiösa och nykterhetspolitiska, under över hundra år utgjort en kärna.

Neddragningarna drabbar framför allt landet utanför storstäderna

 

Men nu har synsättet hastigt vänt till det motsatta. Främst tycks det vara Moderaterna som så gärna vill framstå som så ”statsbärande” att de blivit statskramande.

Ett slående exempel gäller biståndet. Sveriges internationella utvecklingsbistånd ligger fortfarande högt. Nu strävar Kristersson-regeringen att statliga Sida ska få mycket mer makt (i dag går drygt 40 procent av totala 56 miljarder till Sida).

Det nya är att avtalen med de 17 organisationer i civilsamhället, som hittills förmedlat bistånd genom icke-statliga kontakter (nära 2000 avtal runtom i världen), nu sägs upp. I den mån de får fortsätta måste de från 2025 tredubbla sina egna ekonomiska insatser. Små organisationer får nog ge upp.

Detta är som att tvinga Riksidrottsförbundet att från Stockholm ta kontroll över anslagen till varje liten klubb, har det sagts.

Ett annat, mer uppmärksammat exempel gäller studieförbunden. Dessa samlar varje år ungefär en miljon människor till studiecirklar och till kulturverksamhet över hela landet. Den ”liberale” utbildningsministern Mats Persson har drivit igenom att anslagen ska skäras ner med en tredjedel på tre år (från 1,8 miljarder till 1,3). Helt emot sitt partis folkbildningstraditioner. Att regeringen samtidigt förstärker Komvux är viktigt och behövligt – men någon fri verksamhet är det inte.

Neddragningarna drabbar framför allt landet utanför storstäderna, särskilt många kulturarrangemang. Allra mest kvinnor och ungdomar. Avgifterna blir högre, deltagarna färre.

Andra beslut går i samma riktning. Stödet till konsumentorganisationerna skärs ner från 14 till 7 milj kr i år, tas bort 2025. Etniska organisationer (2023: 19 milj) stryks helt. Stödet till fredsorganisationerna skrotas (men försvarsorgan som Lottakåren får 280 milj kr, en ökning med 55),

Arbetsgivarorganisationen Fremia, som samlar över 5000 icke-vinstdrivande företag inom idéburen och kooperativ verksamhet, har nyligen presenterat en rapport. Civilsamhället mår illa, framgår det. Det gäller föräldrakooperativa skolor, kvinnojourer, äldreomsorg på ideell grund och andra.

Resurserna krymper, lönerna ökar – sådant är efterverkningar av inflationsåren. Men det är långt värre än så, visar Fremias rapport. Hela 36 procent av organisationerna befarar uppsägningar under året. Särskilt på små orter.

Fremia vill, liksom riksorganisationen Famna, öka det allmännas stöd till civilsamhället. Det är svagt i dag – icke-vinstdrivande alternativ står för bara 3 procent av välfärdstjänsterna (mot 14 i Danmark).  En enkel indexuppräkning, som Fremia föreslår, blir dock för stelbent.

Kontroll av hur stödet utnyttjas krävs förstås, det har Riksrevisionsverket påtalat om studieförbunden. Men kontroll och effektivitet får inte bli huvudsaken. Frivilligsamhället ska inte ersättas av statliga eller kommunala kontrollorgan.

Det finns dock en risk att organisationer blir alltför stödberoende och därför tappar sin behövliga inre glöd. Partistödet är ett varnande exempel: säkra bidrag, mindre aktivitet hos medlemmarna.

Stödet till frivilliga organisationer måste utformas med både insikt och försiktighet. Men med övertygelsen att de är nödvändiga i ett livskraftigt samhälle.

Olof Klebergtidigare chefredaktör på frisinnade Västerbottens-Kuriren