Staten måste visst betala för samhällsbygget

Kommunernas skuldsättning handlar inte om att de fastnat i nån ”lyxfälla”.

Sverige har internationellt sett en mycket låg offentlig samlad skuldsättning. Men tittar vi närmare på skulden är det uppenbart att det är statens skuld som minskar, medan kommunernas skuld ökar – både i kronor och procent räknat. Hur kan det komma sig?

Frågar du Svenska Dagbladets ledarsida får du floskler och okunniga liknelser med ”Lyxfällan” till svar. Frågar du istället några av landets ledande ekonomer, Långtidsutredningen, Konjunkturinstitutet eller Finanspolitiska rådet stiger det fram en tydlig bild av att kommunernas skuldsättning framförallt drivs av ökade investeringar i samhällsviktig infrastruktur. Kommunernas självfinansieringsgrad har till och med ökat – i motsats till SvD:s Elias Nilssons svepande antydningar – men investeringsvolymerna har gjort att skulderna vuxit ändå.

Staten har ett ansvar som ingen enskild kommun kan axla

Kommunernas ökade skuldsättning beror i huvudsak på två saker: den första är att alla investeringar har en teknisk livslängd som förr eller senare löper ut. Många bostäder och annan infrastruktur byggdes ut under 1950–1970-talen, vilket innebär att det har byggts upp en puckel av investeringsbehov som behöver omhändertas parallellt. Den andra är att staten tidigare helt eller delvis finansierade många av dessa investeringar som kommunerna nu tvingas stå för själva.

Ta vatten- och avloppssystemen som ett exempel. När vatten- och avloppssystemen byggdes ut för omkring 50 år sedan var det med hjälp av statliga medel. Under flera år har kommunernas investeringar i VA-systemen understigit behoven. Svenskt Vatten bedömer att Sveriges kommuner fram till 2040 behöver investera 560 miljarder kronor i ny teknik, ledningar och rör för att kunna garantera vattenförsörjningen. Utan statligt stöd kommer det leda till kraftigt höjda VA-taxor för vanliga hushåll eftersom många kommuner redan tänjer på gränsen för vad de har råd att låna eller ta ut i skatt av kommuninvånarna.

Staten har ett ansvar som ingen enskild kommun kan axla: att säkerställa en god nationell infrastruktur och likvärdiga livsvillkor för landets invånare. Detta ansvar har politiken åsidosatt, vilket har lett till större klyftor över landet. Många kommuner med demografiska utmaningar tvingas prioritera bort investeringar för att klara drift av basal samhällsservice. När räntekostnaderna skenar får biblioteket stänga fler dagar i veckan, potthål i vägarna åtgärdas inte, skolor lägger ned, frukten på äldreboendet dras in.

Därför är det ett välkommet förslag som Socialdemokraterna lägger, att staten (som lånar billigare än kommunerna) tar över en del av kommunernas skuld. Det skulle balansera skevheten i skuldsättning (och därmed också i ansvar) mellan kommun och stat och frigöra resurser för kommuner som halkat efter, men också för tillväxtkommuner som Kiruna, Mariestad och Skellefteå som har växtvärk till följd av den gröna nyindustrialiseringen.

Den grundläggande frågan är hur vi på ett rättvist och kostnadseffektivt sätt ska finansiera grundläggande samhällsbehov. Om man nu ska likna det vid Lyxfällan: Varför betala högre ränta om det kan undvikas? Men det är i praktiken det vi som skattekollektiv tvingas göra när staten trycker ned alla investeringar på kommunerna.

Ingenjörskonsten får gärna tas ett steg längre i form av att staten riktar sig mot just de kommuner som har störst behov. Det finns också skäl att vara framåtblickande – de 200 miljarder som S har utlovat täcker inte på långa vägar de samlade investeringsbehoven. Men det är ett steg mot en ekonomisk politik som kan bygga ihop Sverige igen, till skillnad från dutt-politik som utspädda kömiljarder eller RUT för fönsterputs.