Statens reträtt

ledare Den statliga närvaron har bytt skepnad. Myndigheterna har flyttat ut från centrum av samhället. Bildligt och bokstavligen.

Så här ser det ut där jag bor: för bara ett par år sedan hade alla de stora statliga myndigheterna kontor i centrum. Försäkringskassan låg på Kungsgatan, den centrala bussgatan som går förbi stationen, Skattemyndigheten låg i slutet på gågatan, och så sent som 2012 hyrde Arbetsförmedlingen ett 5000 kvadratmeter stort kontor ett stenkast därifrån.

Idag är dessa myndigheter samlokaliserade till ”statens servicekontor”. Detta så kallade servicekontor ligger i stadens ytterkant, bokstavligt talat, nämligen precis där ett industriområde korsas av påfarten till E4:an.

Det är ett problem att kontoret ligger där det ligger (jag återkommer till det) men det är också ett problem att det knappt går att göra något på servicekontoret, det verkar mest vara till för att de som har problem att logga in på ”Mina sidor” ska kunna få lite tröst.

Statens reträtt är inget nytt, den har pågått sedan 1990-talet.

»Vi ser fram emot att välkomna arbetssökande och arbetsgivare för att bland annat vägleda dem i Arbetsförmedlingens digitala tjänster«, sa kontorsområdeschefen när Arbetsförmedlingen flyttade in på servicekontoret tidigare i år.

Det är inte så konstigt att Arbetsförmedlingen försöker få de arbetssökande att klara sig själva så gott det går, för det är inte bara kontoren som blivit färre, utan också antalet arbetsförmedlare. M och KD:s servettskiss till budget innebar gigantiska nedskärningar på Arbetsförmedlingen. I januari 2019 hade Arbetsförmedlingen enligt statistik som tidningen Arbetet tagit fram 7 300 arbetsförmedlare. I mars 2020, när pandemin slog till, hade antalet förmedlare minskat med en fjärdedel, bara cirka 5 500 förmedlare var kvar.

Enligt Arbetet var min hemort Uppsala län värst drabbad i hela landet. För invånarna i Uppsala län innebar det att antalet arbetslösa per arbetsförmedlare ökade från 40 till 90 personer på ett år. Före pandemin.

Det ser inte mycket bättre ut på andra håll. Detta i ett läge när Sverige har massarbetslöshet, nästan var tionde arbetsför person letar jobb. I april 2021 fanns det över 434 000 arbetssökande, tänk dig alla invånare i Malmö och Lund i en enda tröstlös kö. Inte framför Arbetsförmedlingens kontor, då, för de finns ju inte längre, utan längs med en bullrig trafikled med halvtaskiga bussförbindelser.

»Arbetsförmedlingen finns inte längre«, som en av dem som intervjuades i studien Det svenska missnöjet uttryckte det. Det här uttalandet fångar inte bara upp det faktum att antalet arbetsförmedlare blivit färre samtidigt som de arbetslösa blivit fler, det beskriver också hur Arbetsförmedlingen, tillsammans med de sociala skyddsnät som Försäkringskassan förvaltar och representerar, har flyttat ut från centrum av samhället. Bildligt och bokstavligen.

Regeringen har gjort försök att vända trenden, de har agerat, och redan i vårändringsbudgeten 2020 tillförde regeringen 330 miljoner kronor till Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. Men arbetslösheten riskerar att växa snabbare än antalet handläggare.

Istället för en kunnig och engagerad handläggare får de arbetslösa försöka glädja sig åt att Arbetsförmedlingen nyanställer på ”avdelningen för Personliga distansmöten”.

Statens reträtt är inget nytt, den har pågått sedan 1990-talet. Enligt Fackförbundet ST hade de statliga myndigheterna Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Polisen, Kronofogden, Migrationsverket, Skatteverket, Pensionsmyndigheten, Lantmäteriet och Centrala studiestödsnämnden tillsammans totalt 1 559 serviceställen runt om i landet år 1997.

Två årtionden senare, 2017, hade antalet minskat med 37 procent, och sedan dess har minskningen alltså fortsatt. Trots larmrapporter om det digitala utanförskapet, och trots att alla orter i Sverige inte ens har fungerande telefonförbindelser, och än mindre det bredband som krävs för att komma i kontakt med staten.

Någon har formulerat ett typiskt New Public Management-uppdrag: minska statens lokalkostnader så mycket som möjligt. Sagt och gjort. Samlokalisering av statliga servicekontor till industriområden där hyran är som billigast. Det har säkert kapat kostnader. Till ett högt pris.