ledare Att kommunerna måste spara är förklarligt. Att staten gör det är oansvarigt. Det gemensamma behöver mer resurser.
Aftonbladets reportageserie Sverige sviker är ett svidande tidsdokument. Sverige på tröskeln till 2020-talet. Lågkonjunkturen är inte här än, ändå går en tredjedel av kommunerna back. Sparkraven singlar som höstlöv över rektorer, förskolechefer och föreståndare för överfulla äldreboenden. ”Tekniska beställarnämnden måste spara fem miljoner”. Det skulle kunna vara rubriken i vilken lokaltidning som helst.
I Motala är konsekvensen att kommunen sänker värmen i kommunens alla lokaler, även på förskolor där barnen leker på golvet, i lokaler där anställda av hygieniska skäl måste jobba i kortärmat, och på skröpliga äldres boenden. De gamla kan ha filtar, kommenterar kommunalrådet. I Bjurholm larmar Kommunals huvudskyddsombud om att kommunens dåliga ekonomi lett till en akut situation på ortens äldreboenden, äldre tvingas ligga i blöta blöjor, stressad personal utan tillräckliga kunskaper orsakar farliga fel-medicineringar.I Kiruna sparar kommunen bort 50 elevassistenter. Kirunas kommunalråd hänvisar till att man har ännu färre elevassistenter per elev i Borlänge. I Lärarförbundet ranking av Sveriges skolkommuner hamnar Borlänge på 285:e plats bland Sveriges 290 kommuner.
Kommunernas inkomster begränsas av att kommunalskatten är en platt skatt: skattehöjningar drabbar låginkomsttagare hårdast. Dessutom har de kommuner som har störst problem idag redan högst skatt, utan att servicen är bättre. Att uppmana kommuner som Munkedal eller Vännäs att höja sin redan rekordhöga skatt för att hantera utflyttning, stora avstånd och växande behov blir mest ett hån, som Ingvar Persson skriver i Aftonbladet.
Att kommunerna måste spara är förklarligt. Att staten gör det är oansvarigt.
Föreställningen om att rika män ska bära samhället på sina PT-trimmade axlar är skrattretande.
Januari-partiernas budget innehåller 20 välfärdsmiljarder. Men enligt regeringens egen prognos (som Magdalena Andersson presenterade tidigare i år) behöver välfärden ytterligare 90 miljarder under de närmaste sex åren. Bland annat eftersom antalet personer över 80 år kommer att öka med ungefär 200 000 personer fram till 2026. Enligt Finansdepartementet behövs det ungefär 560 nya äldreboenden, och 75 vårdcentraler. Ytterligare 80 000 personer måste anställas i vården och omsorgen. 90 miljarder behövs alltså för att behålla dagens nivå, mätt till exempel i antal anställda per barn i skolan eller äldre i äldreomsorgen. 90 miljarder, och det kommer fortfarande att vara kallt på Motalas äldreboenden, råda en akut situation i Bjurholm och kaos i Kirunas skolkorridorer.
Men staten är inte bara snål med statsbidragen. Staten administrerar skyddet för sjuka och arbetslösa. Sedan 2006 har utbetalningarna i sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och a-kassan minskat med sammantaget 80 miljarder kronor. Per år. En välfärdsslakt. De som ramlar igenom revorna i välfärdsnätet kraschar mot kommunernas socialtjänst, och kommunernas utgifter för försörjningsstöd ökar.
En rad statliga politikmisslyckanden gör situationen värre.
Oförmågan att komma överens om ett skattesystem som gör det möjligt att leva ett värdigt liv i hela landet. Obeslutsamhet när det gäller en rimligare regionindelning och incitament för kommunsammanslagningar som kan ge kommuner bättre bärkraft. Tvångs-LOV, det vill säga statliga krav på att tillämpa lagen om valfrihet även när ”valfriheten” slår sönder en fungerande primärvård. Ett skolsystem som leder till söndrande skolsegregation, inte bara i storstäderna utan även i 16 av 30 medelstora kommuner. I Karlskrona, Kalmar, Halmstad och Sundsvall.
Det gemensamma behöver mer resurser. Men skattekvoten, som har sjunkit från över 50 procent 1990 till 43 procent idag (illustrerad med en tydlig utförskurva på sidan 84 i budgetpropositionen) fortsätter att sjunka.
Inte minst för att regeringen avskaffat värnskatten, som infördes just för att värna välfärden. Avskaffandet av värnskatten innebär att staten förlorar 6 miljarder varje år. Skatten sänks för höginkomsttagare, främst manliga. Teorin (som är minst sagt kontroversiell) är att skattesänkningen ska få dem att jobba fler timmar, och därmed betala in mer i skatt.
Föreställningen om att dessa rika män ska bära samhället på sina PT-trimmade axlar är skrattretande. Eller skulle vara, om någon hade tid att ha roligt. Särskilt de sönderstressade välfärdsarbetarna lär ha lätt att hålla sig för skratt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
