Nuon-skandalen växer för varje dag. Den reinfeldtska statsmannakonsten visar sig för öppen ridå. Mantrat lyder: Fråga inte mig, jag vet inget, det är andra som beslutar.
”Regeringen Reinfeldts skötsel av statens affärer börjar blir en pinsam uppvisning i aningslöshet och diskutabel låtgå-mentalitet”, skrev jag här på ledarplats den 24 januari.
Därefter har tyvärr pinsamheterna avlöst varandra.
Svenska Dagbladets avslöjande om Vattenfalls köp av Nuon till ett rejält överpris fick statsministern att börja skylla ifrån sig. De dryga 97 miljarderna som affären har kostat är den största kontantuppgörelsen i Sverige någonsin.
Först hette det att det var Socialdemokraterna som bedrev kampanj, sedan skyllde statsministern på Vattenfalls styrelse och till slut hette det att ansvarigt statsråd, Maud Olofsson, var den som journalisterna skulle ställa frågor till.
– Jag tycker att de som fattade besluten ska redogöra för sina överväganden, sade Reinfeldt till Ekot.
Problemet är att han själv ingår i detta gäng som informerats om affären och som har givit sitt medgivande till den. Detta kunde Maud Olofsson berätta för Ekot i tisdags.
Statsministern kan nu inte längre fly sitt ansvar. Hans egen finansmarknadsminister Peter Norrman har vid både Telia-affären och Vattenfall-affären talat om att företagsledningar och styrelser har fått för lösa tyglar av ägaren staten. Nu är det hög tid att regeringen Reinfeldt bestämmer sig för vad de vill med det statliga ägandet.
Den politiska ansvarslöshet som statsministern uppvisar har sin ideologiska grund. Moderaterna har alltid varit kritiska mot de statliga bolagen och velat sälja ut dem. Men ett bolag som Vattenfall ger staten rejäla intäkter. Därför har man uppfunnit en halvmesyr: motvilligt statligt ägande, men villigt mottagande av avkastningen.
Redan på S-regeringens tid förvandlades det statliga ägandet till att mer handla om att säkra statens mjölkkor för att dryga ut statskassan än att se bolagen som samhällsaktörer. De statliga bolagen för järnväg, el, banktjänster och teletjänster fick i uppdrag att agera som vilka andra företag som helst. Vinstkraven blev viktigare än samhällsnyttan.
När nu oppositionen med Stefan Löfven i spetsen på goda grunder jagar statsministern för hans ansvarslöshet vore det också välkommet om Socialdemokraterna hade egna idéer för ett aktivt statligt ägande i för samhället strategiskt viktiga verksamheter.
Telia- och Vattenfallskandalerna uppvisar en kombination av ideologisk blindhet och girighet på hög nivå. Så länge staten har fått in sina pengar har regeringen blundat för oetiska affärer i diktaturer (Telia) och gigantiskt risktagande (Vattenfall).
Reinfeldt vill gärna regera, men inte ta ansvar.
Det är under all kritik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
