debatt Politikerna måste ta ett rejält helhetsgrepp och se över hela sjukförsäkringen, inklusive sjukersättningen. Det behövs en konkret reformpolitik som skapar en rimlig, legitim och trygg sjukförsäkring, skriver Kjell Rautio och Robert Sjunnebo.
Få kan ha undgått den debatt som förts och förs om sjukförsäkringens brister. Många av dagens problem i sjukförsäkringen grundar sig i det systemskifte (”rehabiliteringskedjan”) som regeringen Reinfeldt gjorde under sin första mandatperiod.
I den remissrunda som föregick riksdagsbeslutet 2008 var kritiken massiv och omfattande mot alliansregeringens ”rehabiliteringskedja”. Samhall, som får anses ha särskild kännedom om personer med nedsatt funktions- och arbetsförmåga, sammanfattade i några korta meningar det som de flesta remissinstanserna varnade för: ”…de föreslagna tidsgränserna i rehabiliteringskedjan är för snävt satta och då med hänsyn till att det finns många sjukdomstillstånd och funktionsnedsättningar som kräver både mer och omfattande och längre rehabiliteringsinsatser. Det finns också sjukdomstillstånd där de snäva tidsgränserna i sig kan bli en direkt negativ stressfaktor och därmed istället försämrar den enskildes möjlighet att komma i arbete.”
Eftersom den borgerliga regeringen valde att inte lyssna på remissinstansernas varningar tvingades man senare i panik införa s.k. ventiler i form av möjligheten att senarelägga prövningen av arbetsförmågan mot arbetsmarknaden vid ”särskilda skäl” eller om det ansågs ”oskäligt”. Som framgår av den genomgång som finns i det nyligen släppta delbetänkandet till den utredning som Claes Jansson leder (SOU 2019:2, Ingen regel utan undantag) är dock Försäkringskassans tillämpning av ventilerna mycket strikt.
Vi var nog många som blev förvånade när den dåvarande rödgröna regeringen i början av förra mandatperioden inte tillsatte någon utredning med uppgift att analysera ”rehabiliteringskedjan” och föreslå genomgripande förändringar i enlighet med retoriken i valrörelsen 2014. Istället valde regeringen att fortsätta rulla på med alliansregeringens hårt kritiserade tidsgränser. I ett regleringsbrev gavs dessutom Försäkringskassans i uppgift att leverera ett lågt och stabilt sjukpenningtal om 9,0 dagar i genomsnitt till år 2020.
Möjligheten att hänvisa försäkrade till arbeten som knappast någon kan föreställa sig har blivit en mycket besk medicin.
LO varnade uttryckligen för de konsekvenser en sådan ordning skulle få. Tyvärr infriades våra farhågor och avslagen hos Försäkringskassan nådde nya höjder och antalet ärenden avseende sjukpenning mer än fördubblades hos LO-TCO Rättsskydd. Människor som helt uppenbart är för sjuka för att kunna arbeta fattiggörs idag, många av dem är kvinnliga medlemmar i något LO-förbund.
Att det kunde bli så illa beror främst på två faktorer. Försäkringskassan har av domstolarna givits rätten att avslå sjukpenning efter dag 180 med hänvisning till påstådd arbetsförmåga i ett fiktivt arbete. Försäkringskassan behöver inte närmare ange vilken typ av arbete där arbetsförmåga finns, utan det räcker att exempelvis ange att den försäkrade har arbetsförmåga i ett ”normalt förekommande arbete” där det inte ställs krav på de förmågor som den försäkrade saknar. Någon egentlig analys om ett sådant arbete existerar i det enskilda fallet görs inte.
Försäkringskassan har även på eget bevåg infört den s.k. DFA-kedjan (Diagnos, Funktionsnedsättning och Aktivitetsbegränsning). I praktiken innebär det att Försäkringskassan för att godta ett läkarintyg kräver att samtliga funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar kan verifieras genom observationer och tester. Beskrivningen av dessa nedsättningar ska även vara mycket utförlig. Detta i ett läge där många försäkrade ofta möts av en stafettläkare och på sin höjd får en kvart i besöksrummet. De krav som ställs på läkarintyget stämmer inte överens med den verklighet som finns ute på vårdcentralerna.
Möjligheten att hänvisa försäkrade till arbeten som knappast någon kan föreställa sig, i kombination med nuvarande krav på läkarintyg, har blivit en mycket besk medicin som möjliggjort för Försäkringskassan att leverera det låga sjukpenningtal som regeringen beställt. Om en försäkrad får avslag är möjligheten att få rätt genom ett överklagande ytterst begränsad. Vi kan konstatera att ändringsfrekvensen hos domstolarna har gått ner betydligt. Det understryker behovet av att ändra på lagstiftningen.
I morgon hålls en hearing om förslag som tagits fram av den utredning (SOU 2019:2) som den rödgröna regeringen, pressad av uppgifterna om att sjuka människor far illa, tvingades tillsätta i slutet av förra mandatperioden. Det handlar bland annat om hur sjukpenningen bättre ska kunna anpassas till att de sjukskrivna har olika förutsättningar att ställa om till annat yrke/arbete.
Genomförs förslagen i SOU 2019:2 tas viktiga steg i rätt riktning. Men mycket mer måste göras. Politikerna måste ta ett rejält helhetsgrepp och se över hela sjukförsäkringen, även sjukersättningen (tidigare ”förtidspension”). Vad som nu behövs är inte fler vackra ord eller verklighetsfrånvända siffersatta sjukpenningmål utan en konkret reformpolitik som skapar en rimlig, legitim och trygg sjukförsäkring.
Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO
Robert Sjunnebo, Enhetschef vid LO-TCO Rättsskydd AB
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
