Stekaren är död!

Politik har blivit det nya svarta. De unga röstar vänster, alliansregeringen kämpar i hopplös motvind och FI har seglat upp som det främsta missnöjespartiet.

Äntligen är det dags. Stekaren är död. Hans officiella bortgång rapporteras av ingen mindre än Hugo Rehnberg, blivande chic lit-författare och redaktör för A Perfect Day, reklamblaskan som olyckliga SvD-prenumeranter får i brevlådan istället för helgbilaga.

Till saken hör förstås att Rehnberg själv är en döende dandy och före detta företrädare för vaskar-generationen. Ni vet de arga unga män kring Stureplan med slickat hår och rosa skjortor som gillade att hälla champagne på varandra till låtar av Magnus Uggla. Som kulturfenomenen var de kanske kul på sitt sätt, som representanter för tidsandan bara ändlöst deprimerande.

I mitten av 00-talet gick Sverige på högvarv, allt verkade handla om prinsessan Madeleines pojkvänner, nya Moderaterna och mäklarbrickor. Högervindarna som blåste då svepte med allt och alla – det var då vi fick ord som kultureliten och gnällvänstern – stålar var coolt, politik trist och fritt blås under galoscherna.

Plötsligt bara vände det. I dagarna presenterade Svenska FN-förbundet en rapport som tyder på att högerextremism och nazism är växande problem.

En lång rad oroväckande tendenser presenteras i rapporten. Det handlar om hatbrott som aldrig klaras upp, trakasserier av minoritetsgrupper, Sverigedemokraternas framfart i politiken, ökad aktivitet bland extremistiska grupper och avslöjandet att svensk polis fört register över romer.

Allt det här har, som DN:s ledarskribent Amanda Björkman påpekar, lett till ett starkare politisk motengagemang än någonsin tidigare. Politik har blivit det nya svarta. De unga röstar vänster, alliansregeringen kämpar i hopplös motvind och Fi har seglat upp som det främsta missnöjespartiet.

Och visst finns det skäl för många – inte minst för svenska kvinnor – att känna sig missnöjda. Drömmen om Sverige som de snabba cashens paradis har gått ordentligt i kras. I stället för fler jobb blev det färre och sämre betalda. I stället för jämställdhet blev det ökande inkomstklyftor mellan män och kvinnor och i stället för tolerans och mångfald blev det övervakningssamhälle och främlingsfientlighet.

Hugo Rehnberg kopplar brat-kulturens död till kungabarnens tid på krogen. När de – och deras beundrare – har blivit tråkiga småbarnsföräldrar finns det liksom ingen glamour kring hovet längre. Och vaskningen – var inte den bara en myt? Vem har – i ärlighetens namn – råd att köpa skumpa för att hälla ut den?

Jag vet inte. Vad jag vet är att Sverige är ett helt annat land en det som än gång jämnade Fredrik Reinfeldts väg till statsministerposten, lite nyktrare, lite sundare och med en helt annan verklighetskontakt.